Begreppet gåfva förekommer dels i betydelsen af ett rättsärende af typiskt slag, koordineradt med köp, skifte m. fl. typiska rättsärenden, dels för att beteckna det bestämmande motivet vid en mängd inbördes olikartade handlingar. Endast i det förra fallet är gåfvan ett enhetligt rättsinstitut. Där i öfrigt om en handling utsäges att den är gåfva, innefattar detta blott ett framhållande af en genom antydda motiv gifven egenskap hos handlingen, genom hvilken denna i något afseende får en särskild, eljest icke inträffande rättsföljd. Det gemensamma för de senast nämda fallen är det likartade bestämmande motivet, hvilket betingar gåfvobegreppets tillämpande å handlingen; i hvilket afseende gåfvokaraktären medför en för handlingen eljest främmande rättsföljd, och hurudan denna rättsföljd är till art och omfång, beror däremot på handlingens och det med densamma förbundna rättsförhållandets beskaffenhet och är olika bestämdt för olika fall. I förevarande sammanhang kommer gåfvobegreppet emellertid i betraktande såsom säreget rättsärende och äfven i denna betydelse endast såsom innefattande öfverlåtelse af en sak. Det kan därför här lämnas å sido, icke blott under hvilka förutsättningar och i hviken omfattning gåfomotivet är rättsligt relevant utom den egentliga gåfvans område, och särskildt om det i sådant afseende bör vara förknippadt med en rättshandling, utan ock huru gränslinierna för den egentliga gåfvan skola uppdragas, och huruvida denna kan innehålla äfven annat än öfverlåtelse af en bestående rätt samt konstituerande af en sakrätt eller en abstrakt gäldförbindelse.[1]
Såsom laga fång är gåfvan ett ensidigt rättsärende, hvarigenom gifvaren utan vederlag frivilligt afhänder sig och till gåfvotagaren öfverlåter eganderätten till en sak. Såsom vederlag anses dock icke underhåll eller för underhåll afsedt undantag, som gifvaren förbehåller sig eller annan person, den han är pliktig underhålla. Gåfvotagarens godkännande
- ↑ Jfr Rf. N:o 12 i Jur. För. Tidsk. för år 1889.
