Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs
82

är icke af nöden för gåfvans rättsvärkan, men väl är honom obetagaet att afslå gåfvan, i hvilket fall gåfvans rättsvärkan upphäfves från början. Är gåfvans föremål fastighet, fordrar den skriftligt och med vittnen upprättad gåfvobref och, såvidt ej äfven gåfvotagaren vid upprättandet undertecknar gåfvobrefvet, dettas öfverlämnande till honom. Gåfva af lösöre åter kan giltigen ske endast sålunda, att det gifna kommer i gåfvotagarens vård. En annan fråga är, om och i hvad mån utfästelse af gåfva eger giltighet, hvilket spörsmål dock såsom hörande till obligationsrätten här kan förbigås.

Vid gåfva kan fästas såväl suspensiva som resolutiva vilkor, med undantag blott af sådana, som strida mot god sed, och likaså genom modusbestämning inskränkningar med värkan mot tredje man[1] och förpliktelser.

Befogenheten att bortgifva egendom är dock i vissa afseenden inskränkt. Arfvejord får nämligen icke bortgifvas.[2] Till arfvejord räknas icke blott ärfd och bördköpt jord å landet utan ock sådan aflingejord å landet samt lösören, penningar och stadsfastighet, som vid arfskifte satts i stället för arfvejord, egendom af sistnämda slag dock endast i dens hand, som vid samma arfskifte fått sig denna egendom tillagd.[3] Gåfva af arfvejord är likväl icke ogiltig gentemot gifvaren. Gåfvotagaren eger under den förres lifstid nyttja fastigheten med egares rätt, och gifvaren kan icke lagligen förfoga öfver densamma mera än öfver annan af honom lagligen afhänd egendom. Men lagfart får icke beviljas å sådan gåfva,[4] och efter gifvarens död eger hans arfvinge återkalla gåfvan, i hvilket fall gåfvotagarens rätt upphör med stämningens delgifvande.[5] Då arfvingens rätt är, att arfvejorden vid arflåtarens död icke blott skall finnas i behåll, utan ock att

  1. Jfr lagen om makars egendoms- och gäldförhållanden den 15 april 1889 1: 3; 2: 4; U. L. 4: 7, 9; Ä. B. 16 1.
  2. J. B. 8:1.
  3. Ä. B. 17:2.
  4. Sökande af lagfart synes dock vara rådligt för gåfvotagaren, för att utesluta möjligheten af inteckning för gifvarens gäld m. m.
  5. J. B. 8: 1. Rätt till kort fardag tillgodonjutes dock efter stämningen.