halfva kungariket. Han bad mor sin om matsäck, och då han hade fått den, tog han påsen på nacken och drog sina färde bort öfver fälten. På vägen mötte han en gammal man, som var så krokryggig och gusdnådlig. — “Hvart skall du hän?“ sade mannen, “Åh, jag skall bort i skogen och göra griseho åt lillgrisen vår,“ sade Pål. “Griseho skall det bli,“ sade mannen. — “Hvad har du i påsen din?“ frågade mannen. “Gödsel,“ sade Pål. “Gödsel skall det bli,“ sade mannen. Så drog Pål bort i skogen, der han högg och timrade allt hvad han orkade, men hur han högg, och hur han sträfvade, eå blef det ingenting annat än grisehoar. Han gaf sig icke ändå, han höll ut till långt på eftermiddagen, innan han tänkte på att få sig litet mat; då blef han med ens så hungrig, att han måste söka fram matsäcken, men då han tog upp den, fans der icke en enda matbit i påsen. Pål blef så förargad, att han vände ut och in på påsen och slängde den mot en stubbe, tog yxan och gick kortaste vägen ur skogen direkte hem.
Då Pål hade kommit hem, ville Askepilten åstad och bad modern om matsäck. “Kanske kunde jag vara karl till att bygga skeppet och vinna kungadottern och riket,“ sade han.
“Ja, det är just troligt,“ sade modern, “du ser nog ut att kunna vinna kungsdottern och riket du, må veta, du som ingenting annat gör än rifver och rör i askan! Nej, du far inte någon matsäck,“ sade käringen. Askepilten gaf sig icke för det, han bad så länge, att han fick till sist. Matsäck fick han icke, — var det likt det? — men han lurade med sig ett par hafrekakor och en dufven ölsqvätt och gaf sig å väg.
Då han hade gått en stund, mötte han samme gubbe, som var så krokryggig och usel och gudsnådlig.
