Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs
14
ASKEPILTEN OCH DE GODA HJELPARNE.

Derföre sade han: det var detsamma, kunde han skaffa vatten från verldens ände inom tio minuter till prinsessans thévatten, så skulle han få både henne och halfva riket, ty det var nu rent omöjligt, trodde han.

“Jag får fresta,“ sade Askepilten. Så tog han fatt på honom, som linkade på ett ben med sju skeppundsvigter på det andra, och sade, att han fick spänna af vigterna och bruka begge benen sina så fort han kunde; ty han skulle ha vatten från verldens ände till kungadotterns thévatten om tio minuter.

Han tog af sig vigterna, fick sig ett ämbar, lade i väg, och borta var han med detsamma. Men det drog om både länge och väl, och han kom icke tillbaka; slutligen fattades det bara tre minuter, tills tiden var ute, och kungen var så hjertans belåten, som om han fått en häst till skänks. Men nu ropade Askepilten på honom, som hörde gräset gro, och sade, att han fick lyssna efter, hvar han tagit vägen.

“Han har somnat vid brunnen,“ sade han; “jag kan höra hur han snarkar, och trollen luska honom,“ sade han. Da ropade Askepilten på honom, som sköt rakt till verldens ände, och bad honom sätta en kula i trollet. Ja, det gjorde han, han sköt det midt i ögat; det gaf till ett vrålande, så han vaknade på ögonblicket, han som skulle hemta thévattensvattnet, och då han kom till kungsgården, var det ännu en minut qvar af de tio.

Askepilten gick in till kungen och sade, att nu var vattnet här, och nu fick han väl kungadottern utan vidare krus. Men kungen tyckte, han var svart och sotig nu som förr, och hade ingen lust att få honom till måg. Derföre sade kungen, att han hade trehundra famnar ved, som han skulle torka korn med på badstugan, “och det är detsamma, är du karl till att sitta derinne och bränna upp veden, så skall du få henne utan vidare krus,“ sade