han. “Jag får fresta,“ sade Askepilten; “men jag får väl lof att taga med mig en af kamraterna mina?“ — “Ja, om det så vore alla sex,“ sade kungen, ty han tänkte, att det nog skulle bli tillräckligt hett åt dem allihop.
Askepilten tog med sig den, som hade de femton vintrarne och de sju somrarna uti sig, och begaf sin in i badstu’n om qvällen; men kungen hade lagt på dugtigt med bränsle, och der brann ett bål, som de gerna hade kunnat stöpa kakelugnar vid. Ut igen kunde de icke komma, ty de voro knapt inkomna, förrän kungen sköt rigeln för och hängde på ett par hänglås till. Nu sade Askepilten: “Du får släppa ut en sex sju vintrar, så det blir lagom sommarvarmt.“ Då blef det så att de kunde hålla ut der, men då det led fram på natten, blef det väl svalt. Då sade Askepilten, att han fick ljumma upp det med ett par somrar, och sedan sofvo de till långt fram på dagen. Men då de hörde kungen komma stöfvande utanför, sade Askepilten: “Nu får du släppa ut ett par vintrar till, men laga så, att den sista går rakt i ansigtet på honom.“ Ja, han gjorde så, och då kungen öppnade badstudörren och trodde, att de lågo der förbrända, sutto de och fröso, så tänderna skallrade i dem, och han med de femton vintrarna släppte den sista mitt i planeten på kungen, så att der slog upp en stor frostblemma.
“Får jag kungadottern nu“ sade Askepilten.
“Ja, tag henne och slit henne med helsan, och tag riket på köpet,“ sade kungen. Nu tordes han icke säga nej längre. Så höllo de bröllop och festade och domderade och sköto trollkäringsskott. Emellanåt foro de och letade efter förladdningar, så togo de mig till en och gåfvo mig gröt på en flaska och mjölk i en korf, och sköto de mig raka vägen hit, för att jag skulle förtälja huruledes det gått till.
