“Ja, nu skall här bli bröd och vin, mor,“ sade kolbrännaren: “ty nu har jag blifvit prest!“ sade han; “här ser du både kappan och kragen!“ — “Och det vill du få mig till att tro! — starkt öl gör stora ord,“ sade käringen; “du är samma kräk hvad för en skylt du visar, du,“ tyckte hon.
Så var det en dag, der reste så mycket prestklädt folk förbi hos kolbrännaren på väg till kungsgården, så de kunde märka, att det var något på färde der. Ja, kolbrännaren ville vara med han också och tog på sig prestdrägten. Käringen mente tro på, det vore väl klokare att stanna hemma, ty råkade han få en häst att hålla åt en förnäm herre, så gick den väl ned i strupen den drickspenningen han fick för det också. “Alla tala om drycken, men ingen om törsten, mor,“ sade mannen; “dess mera en dricker, dess mera en törstar,“ sade han, och så gaf han sig på väg till kungsgården. Der blefvo alla de främmande bedda in till kungen, och kolbrännaren följde med han också. Så sade kungen till dem, att han hade mist den dyrbaraste fingerringen sin, och han trodde bestämdt att den var stulen. Derföre hade han kallat samman alla de prestlärde i landet, om der var någon af dem, som kunde säga honom hvem tjufven var. Och så utlofvade han, att han skulle löna den som kunde säga det; var han i prestlära, skulle han få pastorat; var det en prest, skulle han bli prost; var det en prost, skulle han bli biskop, och var han biskop, skulle han bli närmast efter kungen. Sedan gick kungen från den ena till den andra och frågade dem allesammans, och då han kom till kolbrännaren, så sade han: “Hvem är du?“ “Jag är den vise prest och den sanne profet,“ sade kolbrännaren. — “Så kan väl du säga, hvem som har tagit ringen min då?“ sade kungen.
