Då slogo alla trollen till ett skallande gapskratt: “ha, ha, ha, ha!“ sade de och höllo i hvarandra.
“Ha vi sofvit så länge, så kunna vi gerna vända näsan hemåt och lägga oss,“ sade de, och så reste de samma väg hem igen.
Bäfven skyndade efter kungasonen, men då de kommo till staden der värdshuset och bröderna hans voro, sade han:
“Jag törs inte gå igenom staden for hundarna, jag måste gå min egen väg här ofvanför; men der får du akta dig väl, att icke bröderna dina få tag i dig.“
Men då kungasonen kom in i staden, tyckte han att det vore allt för illa, om han icke skulle titta in till bröderna sina och tala ett par ord med dem, och så fastnade han qvar der litet. Men då bröderna fingo se honom, kommo de ut och togo ifrån honom både jungfrun och hästen och fågeln och linden och alltsammans, och honom sjelf stoppade de i en tunna och kastade honom ut på sjön, och så reste de med jungfrun och hästen och fågeln och linden, med alltsammans hem till kungsgården. Men jungfrun ville icke tala, och hon blef blek och eländig att se på; hästen blef så mager och usel, att den knapt hängde ihop; fågeln teg stilla och sjöng icke mer, och linden vissnade.
Emellertid gick räfven utanför staden, der värdshuset och lustigheten var, och lurade och väntade på kungasonen och den fagra jungfrun och undrade på, hvarför de icke kommo igen. Han gick både hit och dit och väntade och funderade, och till sist kom han ner till stranden, och då han fick se tunnan, som låg och dref ute på sjön, ropade han:
“Rullar du der du, tomma tunna?“
“Ack det är jag,“ sade kungasonen inne i tunnan.
Räfven till att simma ut i sjön det fortaste han kunde, fick fatt i tunnan och drog den till lands. Så
