aldrig kunde skratta, och derjemte var hon så stor på, att hon sade nej till alla dem, som kommo och friade till henne, och icke ville hon ha någon, om de än voro aldrig så fina, antingen det var prinsar eller herremän. Kungen var led vid allt detta för längesedan och tyckte att hon kunde gifta sig, hon som andra; hon hade icke något att vänta på; hon var gammal nog, och rikare blef hon heller icke, ty halfva riket skulle hon ha, det var mödernearfvet hennes.
Så lät han lysa upp i kyrkan både hastigt och lustigt, att den, som kunde få hans dotter att skratta, han skulle få henne och halfva kungariket. Men var det någon, som försökte och icke kunde få henne till det, så skulle de skära tre röda remmar ur ryggen hans och strö salt uti, och det är visst och sant, att der blefvo många trasiga ryggar i det kungariket. Der kommo friare farande både från söder och från norr och från östan och vestan, och trodde det var en smal sak att få en kungadotter till att skratta. Och fina karlar var det också som kommo. Men hur stora lustigkurrar de voro, och hvilka galna upptåg de gjorde, så var kungadottern lika butter och allvarsam, hon.
Nära invid kungsgården bodde en man, som hade tre söner. De hade också sport, att konungen låtit lysa upp, att den, som kunde få kungadottern till att skratta, han skulle få henne och halfva kungariket.
Den äldste ville först åstad; han begaf sig hemifrån, och då han kom till kungsgården, sade han till kungen, att han gerna ville fresta på att få kungadottern till att skratta.
“Ja, det är godt och väl,“ sade kungen, “men det gagnar visst föga, min goda man, ty här ha varit så många, som försökt sig; men min dotter är så sorgefull,
