vispen i ena handen och en kokslef full af rykande gröt i den andra, och. skrattade så hon skakade, och då hon fick se att smeden var med, slog hon sig på låret och satte till att stormskratta. Men då hon hade skrattat ut riktigt, tyckte hon också att guldgåsen var så vacker, att hon måste klappa den.
“Torrveds-Hans, Torrveds-Hans!“ skrek hon och kom springande efter med grötslefven i näfven, “får jag lof att klappa den vackra fågeln du har?“
“Låt henne hellre klappa mig,“ sade smeden.
“Gerna det!“ sade Torrveds-Hans.
Men då köksan det hörde, blef hon mäkta vred. “Hvad är det du säger?“ skrek hon och dref till smeden med grötslefven.
“Vill du vara med, så häng på!“ sade Torrveds-Hans; så satt hon fast, hon också, och hur hon grälade och hur hon slet och ref, och så ursinnig hon var, så måste hon linka med. Men då de kommo utanför kungsdotterns fönster, stod hon och väntade på dem, och då hon såg att de hade fått köksan med, både med grötslef och visp, brast hon ut i ett sådant gapskratt, att kungen måste stödja henne. Så fick Torrveds-Hans prinsessan och halfva kungariket, och bröllop höllo de så att det både hördes och spordes.
Klockaren i bygden vår.
Det var en gång en klockare i bygden vår; han var galen i allt som var vackert och godt. Bygdefolket sade,
