att han hade mesta vettet i buken, ty fast han likte vackra flickor och hustrur både godt och väl, så likte han fullt lika väl god mat och god dryck. “Ja, en lefver icke länge af älskog och sunnanvind,“ sade klockaren; det var ordstäfvet hans. Derföre höll han sig också helst till välmående hustrur, till dem som nyligen voro gifta, eller till vackra flickor, som skulle gifta sig till rikedom och täta hemmanssöner; der var det bästa både af vackert och läckert, mente klockaren. Det var icke alla, som tyckte det var rart att ha en sådan matfriare; men det fans också de som tyckte det vara förbålt rart; ty en klockare skulle kantänka vara litet förmer än en bonde.
Så var det en ung, rik flicka, som blef gift med kloekarens granne. Der smilade han sig in, gjorde sig till såt vän med mannen, och ändå såtare vän blef han med käringen. När mannen var hemma, så höll han sig väl med honom; men när han var vid qvarnen eller i skogen, på flottning eller till tings, så skickade käringen bud på klockaren, och så höllo de gästabud och bjudet lag, de två. Det var ingen som märkte detta, förrän tjenstegossen fick väder deraf; han tyckte att han borde tala om det för husbonden ändå, men det ville aldrig passa sig rätt, förr än en gång då de voro tillsammans i utängen på löftägt. Der pratade de både ditt och datt om flickor och käringar. Mannen tyckte sig ha friat väl, då han fick den rika, vackra hustrun, och så sade han:
“Gud ske lof och tack, att hon är både dygdig och duglig!“
“Åh, ja, ja, hvar och en blir salig på sin tro,“ sade gossen; “men kände I henne väl, så pratade I icke så der i vädret; fagra qvinfolk äro som vind i varmt sommarväder,“ sade gossen; “och älskog är ingen vilja, den faller än på en klockare och än på en lilja,“ sade han.
“Hvad är det du säger?“ sade mannen.
