Der låg klockaren som om han tittade ned i brunnen, tills i morgongryningen, då tjenstpojken kom åkande.
“Hvad ligger du der och glor efter? Undan med dig! jag skall ha vatten,“ sade gossen.
Nej, han rörde sig icke. Gossen knuffade till honom, så det sade plums! — och der låg klockaren i brunnen. Så måste gossen skaffa hjelp; han visste sig ingen råd, förrän torparen kom med en båtshake och drog upp honom.
“Det är klockaren i bygden vår!“ ropade de och trodde, att han hade förplägat sig så väl i gästabudsgården, att han hade somnat på brunnskanten. Men då mannen på gården kom och fick se klockaren och hörde huru det hade gått till, sade han:
“Skadan vakar medan mannen sofver; men manskadan är mesta skadan. När den ena krukan stöter emot den andra, så gå begge sönder. Tag sadeln och lägg på blacken och far efter länsmannen, pojke,“ sade han, “så vi inte komma i olycka för klockarens skull. En olycka kommer sällan ensam, men hårdt är att drunkna på torra landet,“ sade han.
Ja, gossen red efter länsmannen, och när tiden kom, så kom länsmannen också. Men för mycken hast är ofta till last, och brådgjordt verk varar sällan. Det drog om innan de fingo dit doktor och besigtningsmän. Vi äro alla Vår Herre en död skyldige; men nu blef det uppdagadt, att klockaren var dräpt tre gånger, innan han föll i brunnen. Först hade blytappen tagit andedrägten ifrån honom, så hade han fått en kula för pannan, och för det tredje och sista var nackbenet bräckt. Han var ordentligt dödsstungen, der han for fram. Det är icke godt att veta, huru det är ryktadt och utspridt; men en är ofta på ordet, fast en icke är på bordet, och ordet står uppe när mannen ligger i mullen.
