av sin medbrottsling, lascaren, fått veta, att det fanns polis nere på gatan. Det var ej ett ögonblick att förlora. Han rusar fram till något hemligt gömställe, där han förvarar frukten av sitt ‘arbete‘, och stoppar alla slantar, han kan få fatt i, ner i fickorna på rocken för att bli säker på, att den ej skall kunna flyta. Så kastar han ut den genom fönstret, och han skulle ha handlat på samma sätt med de andra klädespersedlarna, om han ej hört steg i trappan och jämt och nätt haft tid att stänga fönstret, innan polisen inträdde.»
»Detta låter ju mycket troligt.»
»Nå ja, vi kunna i brist på bättre ta det som utgångspunkt. Boone blev, som jag redan sagt dig, arresterad och avförd till polisvaktkontoret, och där visade det sig, att han aldrig förr varit anklagad för något. I åratal hade han varit känd som yrkestiggare, men hans liv hade varit lugnt och skuldfritt. Sådan är f. n. sakernas ställning, och de fyra viktiga frågorna, vad Neville St. Clair gjorde i opiehålan, vad som hände honom där, var han nu är och vad Hugh Boone haft med hans försvinnande att göra, vänta ännu och få kanske länge vänta på svar. Jag måste bekänna, att jag ej kan erinra mig något fall, vilket i början tyckts så enkelt och sedan erbjudit så många svårigheter.»
Under det Sherlock Holmes delgav mig denna märkvärdiga följd av händelser, hade vi ilat fram genom en mängd förstäder och slutligen lämnat den stora staden bakom oss. Sedan vi en stund åkt längs en med höga häckar kantad landsväg, foro vi igenom två små byar, där ljus ännu här och var glimmade i fönstren.
»Vi befinna oss nu i utkanten av Lee», sade min vän. »Under vår korta färd ha vi farit igenom tre grevskap; vi började i Middlesex, fortsatte tvärs igenom Surrey och sluta i Kent. Ser du ljusskenet därborta bland träden? Det är ‘The Cedars‘, och bredvid den där lampan sitter en kvinna, vars ivrigt lyssnande öra troligen redan för länge sedan uppfångat ljudet av våra vagnshjul.»
»Men varför leder du ej efterspaningarna från Baker-Street?» frågade jag.
»Emedan det finns en hel massa undersökningar att göra här på platsen. Mrs St. Clair har varit vänlig nog att ställa två rum till min disposition, och du kan vara fullt säker på att du, såsom min vän och kollega, också skall bli välkommen. Jag skulle helst vilja slippa henne, Watson — jag har ju inga nyheter om hennes man. Nu äro vi framme. Såå — såå! Stilla, stilla!»
Vi hade stannat framför en stor villa, belägen inom egen trädgård och park, En stallpojke kom springande och tog emot hästen; vi stego ur, och jag följde Holmes uppför den smala, slingrande gångstig, som ledde fram till själva boningshuset. När vi nalkades detta, flög dörren upp, och på tröskeln syntes en ung, ljushårig kvinna, klädd i en elegant aftontoalett av »mousseline de soie», vid hals och ärmar garnerad med röda bandrosor. Hennes lilla smärta gestalt avtecknade sig mot det starka ljusskenet inifrån; hon stod med ena handen på dörrlåset, den andra var till hälften upplyftad; huvudet var ivrigt framsträckt — kroppen lätt framåtböjd—; hon såg ut som en levande fråga.
»Hur är det?» ropade hon emot oss. »Hur är det?»
När hon fick se, att vi voro två, uppgav hon ett litet glädjerop, som övergick till en klagande suck, då hon såg min vän skaka på huvudet och rycka på axlarna.
»Inga goda underrättelser?»
»Inga.»
»Inga dåliga heller?»
»Nej.»
