toalettbordet. Ryder gjorde ögonblickligen alarm, och Horner blev samma kväll arresterad, men stenen fanns varken i hans kläder eller i hans rum.
Catherine Cusack, grevinnans kammarjungfru, sade, att hon hört Ryders rop av förskräckelse, när han upptäckte stölden och att hon genast störtat in i rummet, där hon fann alltsammans så, som det förra vittnet beskrivit.
Inspektör Bradstreet, avdelning B, förklarade, att Horner vid arresteringen gjort hävtigt motstånd och i de kraftigaste ordalag bedyrat sin oskuld. Som fången emellertid förut stått anklagad för stöld, vägrade magistraten att ta befattning med målet, utan hänsköt saken till nästa ting. Horner, som mot slutet av förhandlingarna visat stor sinnesrörelse, svimmade när beslutet upplästes och måste bäras ut ur rättegångssalen.»»Hm! Jag ger inte mycket för polisdomstolen», sade Holmes tankfullt och kastade tidningen från sig. »Den gåta, vi ha att lösa, är den följd av händelser, som från ett plundrat juvelskrin leder till en gåskräva i Tottenham Court-Road. Du ser, Watson, att våra sina slutledningar plötsligt antagit ett ganska viktigt och mindre oskyldigt utseende. Här är stenen, stenen kom från gåsen, och gåsen i sin tur kom från mr Henry Baker, herrn med den slitna hatten och alla de andra kännetecknen, jag tråkat ut dig med. Nu måste vi på fullt allvar vinnlägga oss om att finna den där herrn och förvissa oss om den roll han spelat i den lilla komedien. Till den ändan måste vi först begagna det enklaste medlet, och detta är tvivelsutan en annons i alla kvällstidningarna. Om denna ej har åsyftad verkan, skall jag anlita andra hjälpkällor.
»Hur tänker du stilisera annonsen?»
»Giv mig en blyertspenna och en liten bit papper! Tack! ‘I hörnet av Goodge-Street ha en gås och en filthatt blivit upphittade. Mr Henry Baker kan återfå dessa sina tillhörigheter, om han kl. halv sju i kväll hänvänder sig till N:o 221 B, Baker-Street.‘ Det är ju klart och rakt på sak?»
»Ja visst. Men tror du, han får se det?»
»Å, han håller säkert ett vaksamt öga på tidningarna; för en fattig karl, sådan som han, var förlusten kännbar nog. Han blev tydligen så skrämd av sin otur att slå sönder rutan och se Peterson närma sig, att han bara tänkte på flykt; men sedan har han nog bittert ångrat sin dumhet att kasta gåsen ifrån sig. Och dessutom komma alla hans vänner och bekanta att fästa hans uppmärksamhet på annonsen — hans namn står ju utsatt. Se här, Peterson, spring nu ner till en annonsbyrå och få det här insatt i kvällstidningarna.»
»I vilka, sir?»
»Å, i Globe, Star, Pall Mall, St. James‘ Gazette, Evening News, Standard, Echo och så många andra ni kan komma ihåg.»
»Ja visst, sir. Och stenen, sir?»
»Den behåller jag. Tack! Och hör på, Peterson, när ni går hem igen, så köp en gås och lämna upp den här till mig. Vi måste ha en att ge den rätte ägaren, i stället för den, som er familj nu smörjer kråset med.»
När stadsbudet gått, tog Holmes stenen och höll upp den mot ljuset.
»Det är en vacker liten tingest», sade han. »Se bara, hur den lyser och gnistrar! Naturligtvis har den varit orsak till mer än ett brott; så är förhållandet med alla dyrbara ädelstenar — de äro djävulens förnämsta lockbete. Varje facett hos de gamla, stora, berömda
