»Jag heter Jack Robinson», svarade han med en hastig blick på den frågande.
»Nej, nej; ert verkliga namn, om jag får be», sade Holmes förbindligt. »Det är alltid obehagligt att inlåta sig i affärer med en, som seglar under falsk flagg.»
Främlingens bleka kinder betäcktes av en mörk rodnad.
»Nå väl, då», sade han, »mitt verkliga namn är James Ryder.»
»Alldeles riktigt. Förste vaktmästare på hotell Cosmopolite. Var god och stig in i droskan där; jag skall snart vara i stånd att tala om för er allt, vad ni önskar veta.»
Den lille karlen låt sin blick ila från den ene till den andre av oss; han såg till hälften ängslig, till hälften förhoppningsfull ut. Tydligen visste han ej, om han skulle våga tro på en lyckträff eller hade en katastrof att frukta. Slutligen steg han in i droskan, och inom en halvtimme befunno vi oss åter i vårt vardagsrum vid Baker-Street. Under färden dit hade ingen av oss yttrat ett ord, men vår följeslagares häftiga, ojämna andetag och hans sätt att oupphörligt öppna och sluta sina händer vittnade om den nervösa spänning och oro, som bemäktigat sig honom.
»Här äro vi nu!» sade Holmes muntert, när han öppnade dörren för oss. »Brasan är mer än välkommen i det här vädret. Ni ser frusen ut, mr Ryder; slå er ner i den där korgstolen. Jag skall bara ta mina tofflor på mig, och sen kunna vi tala om er lilla affär. Seså! Ni ville ju veta, vart de där gässen tagit vägen?»
»Ja, sir.»
»Eller snarare den där gåsen. Det är ju en särskild fågel, tror jag, som ni vill ha reda på — en vit gås med svart tvärband över stjärten.»
Ryder formligen darrade av sinnesrörelse.
»O, sir,» utropade han, »kan ni säga mig, vad som blivit av den?»
»Ja, den blev hitburen till mig.»
»Till er?»
»Ja, och den visade sig vara en högst märkvärdig fågel. Jag undrar inte på, att ni hyser stort intresse för den. Sedan den var död, värpte den ett ägg — det vackraste, finaste lilla blå ägg man kunde vilja se. Jag har det här i mitt museum.»
Vår gäst reste sig upp och tog i kaminhyllans ena kant; han tycktes nära att svimma. Holmes låste upp sitt kassaskåp och höll upp den blå karbunkeln, som lyste som en stjärna med kall, gnistrande strålglans. Ryder stod alldeles tyst och orörlig, oviss om, huruvida han skulle göra anspråk på den eller låtsas ej känna till den.
»Det är slut med leken, Ryder», sade Holmes lugnt. »sansa er, eljes faller ni i elden! — Hjälp honom ner i stolen igen, Watson! Han är inte nog kallblodig, att med fräck panna kunna begå ett brott. Giv honom en klunk konjak! Seså! Nu ser han litet mänskligare ut. En sådan stackare han är i alla fall.»
Det var verkligen nära, att karlen fallit omkull, men konjaken satte litet färg på hans kinder, och med vidöppna, förskrämda ögon stirrade han oavvänt på sin anklagare.
»Jag har nästan varenda länk i kedjan i min hand och ävenledes alla nödiga bevis — det finns ej mycket ni kan upplysa mig om. Men det är några detaljer jag skulle vilja ha reda på. Ni hade alltså hört talas om grevinnan av Morcars blå ädelsten, Ryder?»
»Det var Catherine Cusack, som talade om det för mig», sade han med hes, kraxande röst.
»Jaha, jag förstår. Hennes nåds kammarjungfru. Och frestelsen att utan vidare ansträngning helt
