»Hon dog för två år sedan, och det är just om hennes död jag vill tala med er. Ni kan ju förstå, att vi, under de förhållanden jag nyss beskrivet, ej ofta hade tillfälle att komma i beröring med personer av vår egen ålder och samhällsställning. Vi hade emellertid en moster, vår mors ogifta syster, miss Honoria Westphail, som bor nära Harrow, och vi fingo emellanåt tillåtelse att göra denna vår släkting ett besök. Julia reste dit vid jultiden för två år sedan, och träffade där en pensionerad kommendörkapten, med vilken hon förlovade sig. Min styvfar fick reda på förlovningen, så snart min syter kommit hem och tycktes ej ha något emot förbindelsen; men fjorton dar innan bröllopet skulle äga rum, tilldrog sig den hemska händelse, som berövade mig mitt enda sällskap, min enda vän.»
Sherlock Holmes hade med slutna ögon suttit tillbakalutad i sin länstol, men nu lyfte han en smula på ögonlocken och betraktade forskande sin gäst.
»Var god och uppgiv noggrannt alla detaljer», sade han.
»Det kan jag med största lätthet göra», var svaret, »ty allt vad som under den fasansfulla tiden hände, står med eldskrift ristat i mitt minne. Det slott, vi bebo, är, som jag redan sagt, mycket gammalt; endast den ena flygelbyggnaden är möblerad och beboelig. Sovrummen i denna flygel äro belägna i bottenvåningen; sällskapsrummen ha alltid funnits i slottets mellersta del. Av dessa sovrum begagnas det första av doktor Roylott, det andra var min systers, det tredje är mitt. De stå ej i förbindelse med varandra, men ha sin utgång i samma korridor. Är min framställning tydlig nog?»
»Fullkomligt tydlig.»
»De tre rummens fönster vetta ut åt gårdsplanen. Den olycksalig kvällen hade doktor Roylott tidigt dragit sig tillbaka till sitt rum; att han ej gått till sängs visste vi dock därav, att min syster besvärades av lukten från de starka indiska cigarrer, han alltid brukar röka. Hon lämnade därför sitt rum och gick in till mig; hon satt kvar hos mig en lång stund och pratade om sitt förestående bröllop. Klockan elva steg hon upp för att gå in till sig; på tröskeln blev hon stående och vände sig om.
»'Säg mig, Helen', sade hon, 'har du någonsin hört någon vissla här mitt i natten?'
»'Nej, aldrig', svarade jag.
»'Jag antar, att du ej är i stånd att vissla i sömnen?'
»'Omöjligt — men hur så?'
»'Därför, att jag de här sista nätterna vid tretiden på morgonen hört en låg, men tydlig vissling. Jag sover mycket lätt, och har vaknat av det ovana ljudet. Jag kan inte säga, vari från det kommer — kanske från rummet intill mitt, kanske från gräsplanen; jag ville bara fråga, om du också hört det.'
»Nej, det har jag inte. Det är nog de där obehagliga zigenarne, som ströva omkring överallt här i trakten.»
»'Mycket troligt. Men om ljudet verkligen kom från gräsplanen, undrar jag på, att du inte hörde det.'
»Jag sover väl tyngre än du.»
»'Ja, det är ju i alla händelser ingenting av vikt', sade hon leende, i det hon stängde min dörr; ett ögonblick därefter hörde jag henne skjuta för rigeln inne i sitt eget rum.»
»Såå», sade Holmes. »Brukade ni alltid låsa in er om natten?»
»Alltid.»
»Och varför?»
»Jag tror mig ha sagt er, att doktorn hade en cheetah
