ursprungliga huset blivit byggt. Holmes drog en av stolarna in i ett hörn, slog sig ned på densamma och satt alldeles tyst, under det hans ögon med den mest spända uppmärksamhet iakttogo varje enskild detalj av rummets inredning.
»Varthän leder den där klocksträngen?» frågade han slutligen och pekade på ett brett band, vars tofsar vilade på själva sängkudden.
»Till hushållerskans rum.»
»Den ser betydligt nyare ut än möblerna.»
»Ja, den blev först uppsatt för ett par år sedan.»
»Er syster begärde väl att få den, kan jag tro?»
»Nej; hon begagnade den aldrig. Vi brukade själva skaffa oss vad vi ville ha.»
»Jaså; då var det ju nästan onödigt att sätta upp en så prydlig klocksträng härinne. Var god ursäkta mig ett par minuter, men jag måste titta på det här golvet.» Han kastade sig raklång ner på golvet, kröp hastigt fram och tillbaka och undersökte med förstoringsglaset i hand varje springa mellan golvtiljorna. Så gjorde han detsamma med väggpanelningen, gick fram till sängen, stod en stund och stirrade på den och lät sina blickar glida upp och ned för väggen. Slutligen tog han klocksträngen i handen och gav den ett kraftigt ryck.
»Å — den är ju ditsatt bara för syns skull!»
»Ringer den inte?»
»Nej, den är ej en gång fastsatt vid en ledningstråd. Det här var mycket intressant. Ser ni inte, att den är fäst vid en liten krok alldeles bredvid ventilen?»
»Så dumt tillställt! Jag har aldrig förr märkt det »
»Mycket egendomligt!» mumlade Holmes och drog ånyo i klocksträngen. »Det är en sak till i det här rummet, som förefaller mig underlig. Särdeles klokt av den, som byggt huset, var det till exempel inte att öppna en ventil in till ett annat rum, när han med lika litet besvär hade kunnat leda den genom ytterväggen direkt ut i fria luften!»
»Ventilen är också en alldeles ny inrättning.»
»Utförd på samma gång klocksträngen uppsattes?» anmärkte Holmes.
»Ja — man gjorde flere små ändringar vid den tiden.»
»Det måtte ha varit några underliga tillställningar — klocksträngar, som inte stå i förbindelse med någon ringledning, och ventiler, som inte skaffa någon luftväxling. Om ni tillåter, miss Stonor, skola vi nu ägna vår uppmärksamhet åt det inre rummet.»
Doktor Grimesby Roylotts sängkammare var större än hans styvdotters, men lika enkelt möblerad. En tältsäng, en liten trähylla full av böcker, mest facklitteratur, en länstol vid sidan av sängen, en vanlig trästol, ett runt bord och ett stort kassaskåp voro de förnämsta föremål, som mötte ögat. Holmes undersökte dem alla med det största intresse.
»Vad finnes härinne?» sade han och knackade på skåpet.
»Min styvfars affärshandlingar.»
»Såå — ni har sett det inuti?»
»Endast en gäng för ett par år sedan. Jag kommer ihåg, att det var fullt av papper.»
»Det skulle väl inte händelsevis finnas en katt därinne nu?»
»Nej — en så besynnerlig ide!»
»Se på det här!» Holmes lyfte upp ett litet tefat med mjölk, som stod på skåpet.
»Nej — det finns ingen katt i huset. Bara en cheetah och en babian.»
»Jaså — ja — naturligtvis! Men en cheetah är ju egentligen en stor katt, och den här lilla mjölktåren räcker inte långt för honom. Det är en sak till, som
