med, tycks inte bomma, men jag tror, Watson, att vi ända skola få fler träffar än han. Innan natten är förbi, ska' vi ha sett styggelse nog; låt oss därför i Guds namn nu få i lugn röka en pipa och under ett par timmar tänka på något muntrande.»
Vid niotiden voro alla ljus på herregården släckta. Två timmar förflöto långsamt, men på slaget elva blev en enda klar ljuslåga tänd mitt framför oss.
»Det är vår signal», sade Holmes och reste sig hastigt; »den kommer från mittfönstret.»
När vi gingo ut, sade Holmes ett par ord till värden och underrättade honom, att vi ämnade hälsa på en bekant och möjligen tillbringa natten hos denne. Ett ögonblick senare befunno vi oss ute på den mörka landsvägen; en kall vind blåste oss rätt i ansiktet, men den lilla fladdrande ljuslågan framför oss tjänstgjorde som vägvisare.
Det var ej det minsta svårt att komma in i parken, ty muren var på mer än ett ställe fullkomligt nedrasad. Trevande oss fram mellan träden, uppnådde vi snart gräsplanen, gingo tvärs över denna och skulle just hoppa in genom fönstret, då från ett tätt buskage kom framstörtande en figur, som liknade ett förkrympt, vanskapt barn. Slående kring sig med händer och fötter kastade sig den hemska varelsen ner på marken, reste sig sedan blixtsnabbt, sprang över gården och försvann i mörkret.
»O, herre Gud !» utbrast jag, »såg du det?»
Ett ögonblick tycktes Holmes lika bestört som jag. Hans hand slöt sig likt ett skruvstäd kring min arm: sedan brast han ut i ett lågt skratt och lutade sig tätt intill mig.
»Ett snyggt hushåll», viskade han, »det var babianen. Jag hade alldeles glömt doktor Roylotts besynnerliga favoriter; där fanns ju också en cheetah — kanske skall den när som helst hoppa upp på ryggen på oss.»
Jag erkänner, att jag kände mig lugnare och tryggare, då jag, efter att ha följt Holmes' exempel och tagit av mina skor, befann mig inne i den lilla sängkammaren. Min vän stängde ljudlöst luckorna, satte lampan på bordet och såg sig forskande omkring. Ingenting hade förändrats sedan vårt första besök. Holmes smög sig fram till mig och viskade så lågt, att jag knappt kunde uppfatta hans ord:
»Minsta ljud kan göra vara planer om intet.»
Jag nickade till tecken, att jag hade förstått.
»Vi få reda oss utan ljus. Han kunde märka det genom ventilen.»
Jag nickade omigen.
»Somna inte — ditt liv kan bero på, om du håller dig vaken. Håll revolvern i ordning, ifall vi skulle behöva den. Jag sätter mig på sängkanten — du får ta den där stolen,»
Jag tog fram min revolver och lade den på bordet.
Holmes hade haft med sig en lång smal käpp, som han nu placerade på sängen; bredvid sig hade han dessutom en ask tändstickor och en liten ljusstump. Han släckte lampan och vi befunno oss i kolmörker.
Skall jag någonsin få denna förskräckliga vaka ur mitt minne? Jag hörde ej ett enda ljud, ej ens ett andedrag, och dock visste jag, att min vän satt några fot ifrån mig, klarvaken och i samma tillstånd av nervös själsspänning som jag. Fönsterluckorna hindrade varje den minsta ljusstråle att tränga in i rummet; utifrån nådde oss då och då en nattfågels skärande skri, och en gång förnams alldeles intill vårt fönster ett långdraget, jamande läte, som sade oss, att
