Mannen med den kluvna läppen.
Isa Whitney, bror till numera avlidne teologie doktor Elias Whitney, rektor vid högre allmänna läroverket i St. George, var mycket begiven på att röka opium. Han förvärvade sig denna vana, har jag trott mig förstå, redan som student; han hade läst De Quinceys beskrivning på sina drömmar och fantasier och tog sig för att hälla opiedroppar på sin tobak i avsikt att framkalla samma verkan. Liksom mången annan före honom fann han, att det är lättare skaffa sig en ovana än att bli den kvitt, och under flere år var han en slav under den hemska lasten och ett föremål för släktingars och vänners fasa och medlidande. Jag kan, när jag vill, se honom för mig, där han med gulblekt, uppsvällt ansikte, sänkta ögonlock och små, nålfina pupiller satt hopkrupen i sin länstol — en fullständig ruin av en god och ädel man.
En kväll — det var i juni 1889 — ringde det på min dörrklocka ungefär vid den tid, då man börjar kväva sina första gäspningar och ofta ser på klockan. Jag reste mig ur min halvliggande ställning, och min hustru lät med en liten rörelse av otålighet sitt arbete sjunka ner i knät.
»Ett sjukbud!» sade hon. »Du skall se, att du blir tvungen gå ut igen.»
Jag suckade, ty jag var nyss hemkommen och jag hade haft en mer än vanligt tröttsam och ansträngande dag.
