hos starka naturer, när de genomgått någon häftig kris. Småningom lugnade han sig likväl; han såg alldeles utmattad ut och rodnade djupt.
»Så dumt jag bär mig åt!» flämtade han.
»Bry er inte om det — drick detta!» Jag hällde litet konjak i vattnet, och han återfick snart sin naturliga färg.
»Det var skönt!» sade han. »Skulle doktorn nu vilja vara snäll och se på min tumme, eller rättare sagt, det ställe, där min tumme brukat sitta.»
Han tog bort näsduken och sträckte fram sin hand. Till och med jag med mina härdade nerver kunde ej låta bli att rysa vid åsynen av det hemska, blodiga sår, som fanns, där tummen borde ha suttit — denne hade blivit hackad eller sliten från sin plats.
»Gud i himlen!» utbrast jag; »det var ett förskräckligt sår! Det måste ha blött otroligt mycket.»
»Ja, det har det. Jag svimmade, när jag blev skadad, och jag tror, att jag ganska länge låg medvetslös. När jag kom till sans igen, fann jag, att det fortfarande blödde, och då knöt jag ena hörnet av min näsduk riktigt hårt kring armleden och vred till med en liten kvist.»
»Utmärkt! Ni har anlag att bli fältskär.»
»Det är en sak, som tillhör vattenledningsläran, ser ni, och faller inom mitt fackområde.»
»Såret har blivit tillfogat med ett tungt, skarpt verktyg», sade jag, i det jag undersökte den skadade handen.
»Ja, med något, som liknade en stor köttyxa.»
»En olyckshändelse, antar jag?»
»Nej, visst inte.»
»Hur? Ett mordanslag?»
»Otvivelaktigt.»
»Ni riktigt skrämmer mig.»
Jag tvättade och skötte om såret och anlade ett förband av vadd och med karbollösning indränkta lindor. Den unge mannen lät detta ske utan att ge ljud ifrån sig; han endast bet sig emellanåt hårt i läppen.
»Hur känns det nu?» frågade jag, när jag slutat förbindningen.
»Alldeles utmärkt bra! Tack vare er konjak och edra bandager känner jag mig som en ny människa. Jag var riktigt förbi, men så hade jag också gått igenom en hel del.»
»Det är kanske bäst, att ni inte talar mer om saken — den är tydligen pinsam och frestar på nerverna.»
»Å, nej — inte nu längre. jag måste ju i alla händelser meddela mig med polisen; men, oss emellan sagt, tror jag att man, så framt det här såret ej vittnade för min utsago, skulle ha svårt att tro mig — min berättelse är nog mer än egendomlig, och jag har egentligen inga graverande bevis att framdraga. Och även om man ej betvivlar mitt påstående, äro de uppgifter, jag är i stånd att lämna, så obetydliga och svävande, att rättvisa troligen aldrig kan bli skipad.»
»Aha!» utropade jag, som det är något slags problem, ni önskar få löst, eller en hemlighet, som måste uppdagas, skulle jag råda er att tala med min vän Sherlock Holmes, innan ni vänder er till den officiella polismakten.»
»Jag har hört talas om den mannen», sade min patient; »det vore utmärkt bra, om han ville åtaga sig saken, men naturligtvis måste jag också hänvända mig till den officiella polisen. Skulle ni vilja ge mig ett introduktionskort till mr Holmes?»
»Jag skall göra mer än så — jag skall själv följa med er till hans hem.»
»Det var mycket mer än snällt av er.»
»Vi skola ta en droska och, ge oss av genast, så
