hållningen fast och bestämd. Han var enkelt men prydligt klädd, och var, tycktes mig, närmare fyrtio än trettio år gammal.
»'Mr Hatherley?' sade han med en lätt tysk accent. 'Ni har blivit mig rekommenderad, såsom varande ej endast ovanligt skicklig i ert yrke, utan även tystlåten och i stånd att bevara en hemlighet.'
»Jag bugade mig, lik varje annan ung man, smickrad över ett sådant tilltal.
»'Får jag fråga, vem det är, som givit mig ett dylikt erkännande?' sade jag.
»'Det är kanske bäst, att jag ej talar om det ännu. Jag har hört det av samma person, som sagt mig, att ni är både fader- och moderlös och ogift, och att ni bor ensam här i London'.
»'Detta äger sin riktighet', sade jag, 'men ni måste ursäkta, om jag säger er, att jag ej inser, vad dessa omständigheter ha med min yrkesskicklighet att göra. Jag trodde ni önskade tala med mig om något, som ingick i mitt fack.'
»'Naturligtvis. Men ni skall snart finna, att det ena står i samband med det andra. Jag har ett professionellt uppdrag att giva er, men absolut förtegenhet är nödvändig, absolut förtegenhet, ser ni, och detta villkor är ju lättare att uppfylla för en man, som står ensam i livet än för en, som bor i skötet av sin familj.'
»'Om jag lovar att bevara en hemlighet', sade jag, 'kan ni vara fullt säker på, att jag skall hålla ord.'
»Han såg forskande på mig, och jag tyckte mig aldrig ha varit utsatt för så misstänksamt spörjande blickar.
»'Ni lovar således?' sade han slutligen.
»'Ja, jag lovar', sade jag.
»'Ni lovar fullkomlig, absolut förtegenhet, före, under tiden och efteråt? Ingen den minsta häntydan på saken, varken i tal eller skrift?'
»'Jag har redan givit er mitt löfte.'
»'Bra!'
»Han reste sig och sprang med blixtens hastighet fram till dörren, som han slog upp på vid gavel. Korridoren utanför var tom.
»'Det är bra', sade han, i det han intog sin förra plats. 'Jag vet, att bokhållare och springpojkar ibland äro nyfikna. Nu kunna vi i lugn och ro samspråka om mitt ärende.'
»Han drog sin stol alldeles intill min och började stirra på mig med sitt förra misstänksamma uttryck i blicken. En känsla av motvilja, som ej var alldeles fri från fruktan, bemäktigade sig mitt sinne vid åsynen av den utmärglade herrns egendomliga beteende. Till och med min ängslan att mista en kund kunde ej hindra mig från att visa min otålighet.
»'Var god och framför ert ärende, sir', sade jag; "min tid är ganska värdefull. Gud förlåte mig denna lilla osanning, men orden undsluppo mig nästan mot min vilja.
»'Hur skulle femtio guineas för en natts arbete passa er?' frågade han.
»'Alldeles förträffligt.'
»'Jag säger en natts, men det är nog ej mer än en timmes arbete, jag behöver; jag vill, att ni skall komma och se på en hydraulisk press, som råkat i olag. Om ni bara vill säga oss, vari felet består, kunna vi själva rätta det. Vad säger ni om mitt förslag?'
»'Arbetet tycks vara lätt och betalningen är frikostig.'
»'Det är också min åsikt. Ni måste komma i kväll med sista tåget.'
»'Vart skall jag resa?'
