sammanknäppta händer. 'För himlens skull', viskade hon, 'gå er väg, innan det är för sent!'
»Men jag är av naturen ganska envis och ger ej lätt upp ett förehavande, i synnerhet om någon lägger hinder i vägen för mig. Jag tänkte på mina femtio guinéer, på min besvärliga resa och på den otrevliga natt, jag säkert skulle komma att tillbringa. Skulle jag ha haft allt omak för ingenting? Varför skulle jag smyga bort utan att ha utfört mitt uppdrag och utan att ha fått den betalning, man var mig skyldig? Kvinnan kunde ju, för allt vad jag visste, vara vansinnig. Till utseendet modig och beslutsam, fast hennes ord och sätt skrämt mig mer än jag ville medgiva, skakade jag fortfarande på huvudet och förklarade det vara min bestämda avsikt att stanna, där jag var. Hon ämnade just förnya sin enträgna uppmaning, när en dörr i våningen över oss häftigt slogs igen, och steg hördes i trappan. Kvinnan stod ett ögonblick ivrigt lyssnande; så lyfte hon med en förtvivlans åtbörd upp sina händer och försvann lika plötsligt och ljudlöst, som hon kommit.
»De personer, som nu inträdde i rummet, voro överste Lysander Stark och en undersätsig, fetlag man, vars dubbelhaka var betäckt med kort, grå skäggstubb och som presenterades för mig såsom mr Ferguson.
»'Detta är min sekreterare och förvaltare', sade översten. 'Men jag förstår ej — jag trodde, att jag stängde den där dörren, när jag gick. Jag är rädd, att ni varit utsatt för drag.'
»'Tvärtom', svarade jag; 'det är jag själv, som öppnat den — rummet var så varmt och kvavt.'
»Han fäste sin misstänksamma blick på mig.
»'Vi gjorde kanske rättast i att gripa verket an, då', sade han. 'Mr Ferguson och jag skola följa med er.'
»'Det är väl bäst jag tar hatten på mig?'
»'Nej, det behövs inte — maskinen är här i huset.'
»'Är det möjligt? Tar ni upp leran här inne i huset?'
»'Nej — visst inte; vi bara pressa ihop den här. Men bry er inte om det! Vi begära av er ej annat, än att ni skall undersöka maskinen och låta oss veta, vad som är i olag på den.'
»Vi begåvo oss tillsammans uppför trappan; översten gick i spetsen och bar lampan; den fete förvaltaren och jag följde tätt efter, Det var en riktig labyrint till gammalt hus, fullt av korridorer, välvda gångar, trånga vindeltrappor och små låga dörrar, vilkas trösklar voro slitna av alla de många generationers fötter, som trampat dem. Mattor funnos ej; endast bottenvåningen var möblerad; överallt föll rappningen av väggarna, och där den satt kvar, var den grön av fukt. Jag försökte att se alldeles lugn och oberörd ut, men den okända damens varningar hade fallit i god jord, och jag höll ett vaksamt öga på mina två följeslagare. Ferguson tycktes vara en knarrig och tystlåten karl, men av det lilla, han yttrade, förstod jag, att åtminstone han var min landsman.
»Överste Lysander Stark stannade slutligen framför en låg dörr, som han låste upp; den förde in i ett litet fyrkantigt rum av så små dimensioner, att tre av oss knappt kunde få plats därinne på samma gång. Ferguson stannade utanför, och översten bad mig stiga in.
»Vi befinna oss nu', sade han, 'i själva verket inuti den hydrauliska pressen, och det skulle just inte vara roligt för oss, om någon satte den i rörelse. Taket på den här lilla kammaren utgöres nämligen av den fallande kolvens botten, och denna kolv faller med många tons tyngd ner på metallgolvet. På yttersidorna finnas åtskilliga små cylindrar, som mottaga drivkraften och fördela och mångfaldiga den på det er välbekanta sättet. Maskinen arbetar i allmänhet utmärkt bra, men
