gula handskar, lackerade skor och ljusa damasker. Han steg långsamt fram i rummet, såg sig obesvärat omkring och svängde oupphörligt det breda band, som fasthöll hans i guld infattade monokel.
»God dag, lord St. Simon», sade Holmes, i det han reste sig från sin plats och bugade sig.
»Var god slå er ner i den här korgstolen. Denne herre är min vän och kollega, doktor Watson. Kom litet närmare brasan och låt oss i lugn och ro tala om den angelägenhet, som fört er hit.»
»Tack — ja — den där tilldragelsen, för vars skull jag vill rådföra mig med er, har ju varit ofantligt obehaglig — den har väckt ett högst pinsamt uppseende, som ni lätt kan tänka er, mr Holmes. Jag har blivit på det djupaste kränkt. Man har sagt mig, att ni haft åtskilliga ömtåliga saker av ungefär samma slag om händer, fast edra klienter näppeligen varit av min samhällsställning.»
»Nej — jag stiger nedför rangskalan.»
»Jag ber om ursäkt — ni stiger ner?»
»Ja — min siste klient i det här slags 'affärer' var en kung.»
»Å — är det möjligt! Det anade jag ej. Och vilken kung, om jag törs fråga?»
»Kungen av Skandinavien.»
»Hur? Hade hans gemål försvunnit?»
»Ni kan nog förstå», sade Holmes ytterst artigt, »att jag angående mina andra klienters 'affärer' iakttager samma förtegenhet, som jag antar ni fordrar av mig.»
»Ja, naturligtvis — mycket rätt, mycket rätt! Jag ber om ursäkt. Vad mina egna angelägenheter angå, så är jag redo att giva er varje upplysning, som kan hjälpa er att vinna klarhet i saken.»
»Tack, lord St. Simon. Allt vad som stått i tidningarna angående ert missöde, är mig redan bekant; jag antar, att den här notisen till exempel angående er bruds försvinnande, är korrekt?»
Lord St. Simon ögnade igenom artikeln i fråga.
»Ja — den är fullt korrekt — fullt sanningsenlig.»
»Men den behöver fullständigas, om den skall kunna vara till någon nytta. Jag tror, att vi komma bäst och fortast till målet, om jag frågar er om de detaljer, jag vill ha reda på.»
»Var så god.»
»När och var träffade ni första gången miss Hatty Doran?»
»I San Francisco för ett år sedan.»
»Var ni stadd på resa i Amerika?»
»Ja.»
»Ingick ni då förlovning med den unga damen?»
»Nej.»
»Men ni voro intresserade av varandra?»
»Jag var mycket road av hennes sällskap, och hon märkte nog, att jag föredrog henne framför andra.»
»Hennes far är ju mycket rik?»
»Han anses vara en av Västerns rikaste män.»
»På vad sätt har han förvärvat sin rikedom?»
»På guldgruvor; för ett par år sedan ägde han ingenting. Så fann han guld, spekulerade och blev inom kort miljonär.»
»Vad är er åsikt om den unga damens — er hustrus — karaktär?»
Lorden svängde sin monokel med allt större fart och stirrade in i den flammande brasan.
»Ni förstår, mr Holmes», sade han slutligen, »min hustru var tjugo år gammal, när hennes far så plötsligt blev rik. Förut hade hon fört ett fritt liv i ett guldgrävarläger, och efter eget behag strövat omkring i skog och mark — naturen har varit hennes enda
