»Det är jag också. Det är den här förbannade St. Simon-affären — jag kan rakt inte bli klok på den.»
»Inte? Det var besynnerligt.»
»Vem har någonsin hört talas om en sådan röra — så fort jag tror mig ha fått upp ett spår, är det borta. Jag har arbetat och gnott hela dagen för den där sakens skull.»
»Och den tycks ha pressat svetten ur er», sade Holmes och lade handen på detektivens arm.
»Ja — våt åtminstone är jag då — jag har draggat i Serpentine-dammen.»
»Efter vad, i alla himlars namn?»
»Efter lady St. Simons lik.»
Sherlock Holmes lutade sig tillbaka i sin stol och brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Har ni inte draggat i fontänen vid Trafalgar-Square också?»
»Hur? Vad menar ni?»
»Ni har lika stor utsikt att finna den dam, ni söker, på det ena stället som på det andra.»
Lestrade kastade en förargad blick på min vän.
»Ni känner väl redan i grund och botten till saken?» brummade han. »Jag har alldeles nyss hört talas om den, men icke för ty är min åsikt fullt stadgad.»
»Såå — och ni anser, att Serpentine-dammen alls icke spelar någon roll i dramat?»
»Jag håller det inte för troligt.»
»Då kanske ni vill ha den stora godheten förklara, hur det kommer sig, att vi funnit dessa persedlar där?»
Han öppnade den väska, han medfört, och kastade ned på golvet en vit sidenklädning, ett par vita sidenskor, en brudkrona med vidfästad lång slöja — alltsammans smutsigt och genomvått.
»Seså», sade han och lade en ny blank vigselring på den lilla högen av våta kläder. »Där har ni en nöt att knäcka, master Holmes!»
»Tror ni?» sade min vän och utsände det ena blå rökmolnet efter det andra. »Har ni hittat allt det där i Serpentine-dammen?»
»Nej — en parkvakt fann dem liggande alldeles intill ena strandkanten. Man har igenkänt kläderna såsom tillhörande lady St. Simon, och jag trodde, att när hennes kläder fanns där, kunde kroppen inte vara långt borta.»
»Till följd av samma snillrika resonemang borde alltså en människas kropp alltid befinna sig i närheten av hennes klädskåp. Och till vilket resultat hoppades ni komma genom den här upptäckten?»
»Till något bevis för Flora Millars delaktighet i brudens försvinnande.»
»Jag är rädd, att detta blir svårt för er.»
»Är ni verkligen det?» utbrast Lestrade med en viss bitterhet.
»Jag å min sida är rädd för, Holmes, att ni inte är särdeles praktisk — edra slutledningar och edra resonemang tjäna tydligen ingenting till. Den här klädningen bevisar just med otvetydig säkerhet Flora Millars brottslighet.»
»På vad sätt?»
»I klädningen finns en ficka — i fickan fanns en visitkortsbok — i visitkortsboken fanns ett brev. Och här är det!» Han kastade en liten biljett på bordet. »Och hör så på! 'Ni skall få se mig, när allt är färdigt. Kom då genast. F. H. M.' Nu är min tanke den, att lady St. Simon blivit lockad bort av Flora Millar, och att denna — med andras tillhjälp, naturligtvis — är skyldig till hennes försvinnande. Här — undertecknat med hennes egna initialer — är det lilla brev den sluga flickan troligen lyckats smyga in i brudens hand och som lockat offret i fördärvet.»
