är ju tvungen att finna mig i den vändning saken tagit, men glädja mig över den kan jag verkligen inte. Med er tillåtelse vill jag därför önska er alla god natt.»
Han bugade sig djupt och lämnade rummet.
»Jag vågar hoppas, att ni åtminstone vill hedra mig med ert sällskap», sade Sherlock Holmes. »Det är alltid ett nöje för mig att träffa en amerikan, mr Moulton; jag tillhör nämligen de personer, som tro, att de misstag, som i länge sedan flydda tider begingos av en dåraktig monark och en tanklös minister, ej skola hindra våra efterkommande från att en dag bli medborgare i samma världsrike och samlas kring samma flagga — en förening av 'Union Jack' och 'Stjärnbaneret'.»
»Den här lilla 'affären' har ej saknat sitt intresse», anmärkte Holmes, när våra gäster lämnat oss; »den lär oss, hur enkel en sak i själva verket är och hur lätt den kan förklaras, även om den till en början tycks vara alldeles obegriplig. Ingenting kunde synas mer oförklarligt. Ingenting kunde vara naturligare än denna följd av händelser, sådan som den berättats oss av den unga damen själv, och ingenting märkvärdigare än resultatet, sett från mr Lestrades synpunkt, till exempel.»
»Du misstog dig således inte?»
»Från första början framstodo två fakta klart och tydligt för mig: det ena var, att den unga damen ej haft något emot att underkasta sig vigselceremonien, det andra, att hon ångrat sig ett par minuter, innan hon återvände hem. Det hade således tilldragit sig något, som förmått henne ändra åsikt. Vad kunde det väl ha varit? Hon hade ej talat med någon främmande under vägen till kyrkan, ty hon hade då varit i brudgummens sällskap. Hade hon sett någon, då? I så fall, måste det ha varit någon från Amerika, alldenstund hon tillbrakt så kort tid här i landet, att det knappt varit möjligt för någon att vinna så stort inflytande över henne, att blotta åsynen av denna person skulle förmått henne alldeles ändra sina planer. Du ser nu, att vi genom 'uteslutningsmetoden' kommit till det resultatet, att hon sett en amerikan. Vem kunde då denne amerikan vara, och varför ägde han ett så stort inflytande över henne? Han kunde vara en älskare — han kunde ock vara hennes äkta man. Jag visste, att hon tillbrakt sin första ungdomstid under egendomliga förhållanden och bland en rå, laglös befolkning. Så långt hade jag hunnit i mitt resonemang, innan jag hört lord St. Simons berättelse. När han talade om mannen i kyrkbänken, om brudens förändrade sätt, om det mer än vanligt 'genomskinliga' påhittet att låta en bukett falla till marken och således skaffa sig tillfälle att ta emot en biljett, och vidare nämnde hennes samtal med kammarjungfrun och häntydningen på 'första inteckningen' — ett särdeles vanligt amerikanskt slanguttryck för att beteckna den, som anses ha största anspråken på en person eller sak — då hade jag hela saken klar för mig. Hon hade rymt med en karl, och denne var antingen hennes älskare eller hennes äkta man — jag var mest böjd för att tro det senare.»
»Men hur i all världen kunde du finna dem?»
»Det kunde ha blivit svårt nog, men vår vän Lestrade var i besittning av upplysningar, om vilkas värde han själv ej hade aning. Initialerna voro naturligtvis av ganska stor vikt, men det var af större betydelse få veta, att den okände knappt en vecka förut betalt sin räkning på ett av Londons finaste och dyraste hotell.»
