»Hur kunde du veta, att det hotell, han bott på, var fint och dyrt?»
»Priserna, min käre vän, priserna! Åtta shillings för ett rum och åtta pence för ett glas sherry häntydde på ett av de dyraste hotellen. Det finns inte många hotell i London, som 'skörta upp' folk så. I det andra i ordningen, jag i Northumberland Avenue besökte, fick jag, genom att studera resandeboken, veta, att en amerikansk herre vid namn Francis H. Moulton lämnat hotellet dagen förut, och när jag läste igenom räkenskaperna, fann jag, att han betalt precis samma poster, som stått upptagna på räkningen i Lestrades ägo. Hans brev skulle returneras till 226 Gordon-Square, och dit begav jag mig genast. Jag hade den turen att finna det älskande paret hemma, tog mig friheten ge dem några faderliga råd och lyckades övertyga dem om, att det på allt sätt vore bäst, om de klargjorde sin ställning till varandra både för allmänheten och för lord St. Simon. Jag inbjöd dem att träffa honom här och lagade så, att han infann sig.»
»Ja — men resultatet av mötet var just ej särdeles lysande», anmärkte jag. »Den ädle lordens uppförande var ej vidare vänligt och tillmötesgående.»
»Å, Watson», sade Holmes småleende, »det är ju möjligt, att du inte heller skulle vara 'vänlig och tillmötesgående', om du efter allt bråk och besvär med frieri och bröllop fann dig berövad både bruden och den rika hemgiften. Låt oss döma lord St. Simon så milt vi kunna och tacka vår lyckliga stjärna, att vi ha föga utsikt att råka ut för samma missöde som han. Drag din stol fram till brasan och giv mig min fiol, är du snäll — det enda problem, som nu återstår oss att lösa, är sättet att på ett angenämt vis fördriva de här långa, dystra höstkvällarna.»
Beryllkronan.
»Holmes», sade jag, när jag en morgon stod i vårt lilla utbyggda fönster och såg ner på gatan, »här kommer en vansinnig människa springande. Jag tycker verkligen, att karlens närmaste inte borde låta honom ge sig ut på egen hand.»
Min vän steg långsamt upp från sin plats och ställde sig med händerna i sina nattrocksfickor bakom mig. Det var en kall, klar februarimorgon; den snö, som föregående dag fallit, låg ännu kvar på marken och glittrade i solskenet. Mitt på gatan hade de trafikerandes fötter förvandlat de vita, glänsande snömassorna till ett smutsigt, brunsvart band, men på bägge sidor om detta och på trottoarkanterna låg snön lika ren och skinande, som när den föll. Trottoarerna hade visserligen blivit sopade och skrapade, men det var överallt mycket halt, och man såg färre fotgängare än vanligt. Åt den underjordiska järnvägsstationen till syntes ingen annan än den herre, vars egendomliga uppförande väckt min nyfikenhet.
Han kunde vara omkring femtio år gammal, hade en ståtlig, högrest, imponerande gestalt och ett brett ansikte med grova, bestämda drag. Han var enkelt men elegant klädd i svart promenadrock, glänsande hög hatt, bruna damasker och välsittande grå benkläder. Men hans sätt stod i skarp motsats till värdigheten i hans person — han sprang nämligen, gatan fram så fort han
