dörren till hans rum; han blev högst förvånad över att se sin kusin försiktigt smyga fram i korridoren och slutligen försvinna i ert toalettrum. Hastigt kastade han på sig ett par klädespersedlar och väntade i mörkret för att få se utgången av den egendomliga händelsen. Snart kom hon tillbaka, och i det svaga skenet från korridorlampan såg er son, att hon höll kronan i handen. Hon gick nedför trappan; utom sig av fasa, sprang han efter henne och gömde sig bakom edra dörrgardiner, varifrån han kunde se vad som tilldrog sig nere i hallen. Han såg henne med stor försiktighet öppna fönstret, räcka klenoden till någon, som stod utanför, stänga fönstret och med snabba steg ila tillbaka till sitt rum, varvid hon gick tätt förbi den gardin, bakom vilken er son stod gömd.
»Så länge hon var närvarande, kunde han ej företaga sig något utan att företaga sig något utan att för största obehag utsätta den kvinna, han älskade. Men i samma ögonblick hon ej längre var synlig, insåg han, hur hårt olyckan skulle komma att drabba er och hur nödvändigt det var, att få allt ställt till rätta. Han störtade, barfotad som han var, nerför trappan, öppnade fönstret, sprang ut i snön och rusade ner i gränden, där han i månskenet kunde urskilja en mörk gestalt. Sir George Burnwell försökte undkomma, men Arthur grep tag i honom; de brottades — er son drog i ena sidan av kronan, hans motståndare i den andra. I stridens hetta slog er son till sir George och tillfogade honom ett sår över ena ögat. Plötsligen brast något itu med en häftig smäll; er son, som fann, att han ensam höll tag i smycket, rusade tillbaka in, stängde fönstret och gick upp i ert rum. Han hade just fått se, att kronan blivit böjd och vriden och höll på att räta till den, då ni visade er i dörröppningen.»
»Är det möjligt?» utropade bankiren.
»Ni uppväckte hann vrede genom att överösa honom med okvädinsord i ett ögonblick, då han visste sig vara förtjänt av edra varmaste tacksägelser. Han kunde ej förklara sakernas ställning utan att förråda en, som likväl så föga förtjänte undseende. Han uppförde sig emellertid ädelmodigt och bevarade hennes hemlighet.»
»Det var därför hon skrek och svimmade, när hon fick se kronan», sade mr Holder. »O, Herre Gud, en sådan blind narr jag varit! Och Arthur, som bad om tillåtelse att få gå ut ett par minuter! Han ville ju se efter, om han kunde finna det avbrutna stycket. O, så grymt jag misskänt honom!»
»När jag anlände till er villa», fortfor Holmes, »gick jag genast runt omkring densamma för att i snön möjligen finna några spår, som kunde bli mig till nytta. Ingen snö hade fallit sedan kvällen förut, och det hade frusit ganska starkt; spåren voro därför väl bevarade. jag gick uppför gången, som ledde till köksdörren, men den var alldeles upptrampad, och inga spår eller märken voro urskiljbara. Emellertid märkte jag, att ej långt från köksingången en kvinna stått och talat med en man, vilken, att döma av de runda märkena i snön, måtte gått på träben. Jag kunde till och med se, att de blivit störda, ty kvinnan hade hastigt ilat tillbaka till dörren — att hon sprungit kunde märkas av de djupa avtrycken efter tåspetsarna och de lätta spåren efter klackarna — under det herr Träben hade väntat en stund och sedan lugnt gått sin väg. Jag tänkte genast, att vi här hade husjungfrun och hennes fästman, och vid efterfrågan befanns det, att jag gissat rätt. Jag gick runt omkring trädgården utan att finna andra än tillfälliga spår, som jag antog vara märken efter poliskonstaplarnas fötter; men när jag kom in i
