»Men din klient?»
»Bry dig inte om honom. Jag behöver kanske din hjälp — han också, för allt vad jag vet. Slå dig ner i länstolen där, Watson, och håll ögon och öron öppna!»
Tunga, långsamma steg, som genljödo i trappa och korridor, stannade framför vår dörr; så hördes en skarp, befallande knackning.
»Stig in!» ropade Holmes.
In i rummet trädde en man, som ej kunde vara mindre än sex fot och sex tum lång; han var bredaxlad och grovlemmad som en Herkules. Hans dräkt var särdeles elegant, men utstyrd på ett sätt, som i England anses för brist på god smak. Breda bårder av astrakan prydde ärmar och uppslag på den dubbelknäppta rocken. över vilken var kastad en kappa, fodrad med brandgult siden och vid halsen sammanhållen av ett spänne, bestående av en enda gnistrande beryll. Stövlarna, som räckte nästan upp till knäna, voro kantade med något slags tjockt, brunt pälsverk och fulländade det intryck av barbarrikedom, som hela hans uppträdande ingav. I handen har den besökande en bredskyggig hatt och övre delen af hans ansikte täcktes af en svart sammetsmask, vilken han tydligen påsatt i trappan, ty han var ännu sysselsatt med att draga den till rätta, när han steg in. Att döma av ansiktets nedre parti, ägde han en kraftig, obändig karaktär; den tjocka, nedhängande underläppen och den långa, tvärskurna hakan tydde på en beslutsamhet, som gränsade till envishet.
»Har ni fått mitt brev?» frågade han med djup, sträv röst och märkbar tysk accent. »Jag sade er, att jag skulle komma.»
Han såg omväxlande på Sherlock Holmes och på mig, oviss om, till vilken han borde hänvända sig.
»Var god och tag plats›, sade Holmes. »Detta är min gode vän och kollega, doktor Watson, som emellanåt hjälper mig i mina små ‘affärer‘. Med vem har jag den äran tala?»
»Ni kan kalla mig greve von Kramm — böhmisk adelsman. Jag antar således, att denne herre, er vän, är pålitlig och förtegen, så att jag kan våga anförtro honom saker av högsta vikt. Om ej, skulle jag helst vilja tala med er ensam.»
Jag steg upp, men Holmes fattade mig i armen och drog mig ner i min stol igen.
»Med båda eller ingen», sade han. »Ni kan inför denne herre säga allt, vad ni anser er kunna säga mig.»
Greven ryckte på axlarna.
»Då måste jag till att börja med affordra er båda en ed, som förbinder er att under två år iakttaga fullständig tystnad, rörande den sak, om vilken det är fråga — efter den tiden har den ej minsta betydelse. För närvarande är den emellertid av så stor vikt, att den kan utöva ett ej ringa inflytande på Europas historia.»
»Ni har mitt löfte», sade Holmes.
»Och även mitt.»
»Jag måste be er ursäkta, att jag behåller masken på», sade vår egendomlige gäst. »Den högtstående person, i vars ärende jag är här, önskar, att hans ombud må förbli okänt för er, och jag vill så gott först som sist erkänna, att den titel, jag uppgivit, ej är min rätta.»
»Det visste jag», sade Holmes lakoniskt.
»Den sak, jag har om händer, är ytterst ömtålig, och alla försiktighetsmått måste iakttagas för att i sin linda kväva ett anslag, som kunde växa till en skandal och allvarsamt kompromettera ett av de regerande furstehusen i Europa. För att tala rent ut, så är det fråga om den urgamla ätten Ormstein, som på sitt huvud bär Böhmens konungakrona.»
»Det visste jag också», mumlade Holmes, i det han
