att öppna det ena fönstret. I detsamma lyfte Holmes handen; jag slungade raketen in i salongen och skrek av alla krafter: »elden är lös!» Orden hade knappt hunnit över mina läppar, förrän hela hopen av mer eller mindre välklädda åskådare — herrar, stalldrängar, barnjungfrur — lät samma rop skalla. Tjocka rökmoln virvlade omkring inne i rummet och ut genom det öppna fönstret. Jag såg en mängd gestalter rusa fram och åter och hörde Holmes röst, som lugnande försäkrade de närvarande, att det endast vore falskt alarm. Långsamt gick jag genom den upprörda, stojande folkmassan och begav mig till min post vid närmaste gathörn; tio minuter därefter stack Holmes sin arm under min, och jag var glad att få lämna scenen för tumultet. Under tystnad tillryggalade vi ett gott stycke väg; när vi kommit in på en av de folktomma gatorna ej långt från Edgeware-Road, vände sig Holmes till mig.
»Det där gjorde du riktigt bra, Watson», sade han; »det lyckades förträffligt. Allt går efter uträkning.»
»Har du fått tag i porträttet?»
»Jag vet, var det är.»
»Hur fick du reda på det?»
»Hon visade mig stället — jag sade ju, att hon skulle göra det.»
»Jag förstår dig inte.»
»Det är ej min mening att hålla saken hemlig för dig», skrattade han; »den är i sig själv ytterst enkel och alldaglig. Du insåg naturligtvis, att varenda en av dem, som befunno sig på gatan, var i min sold — jag hade 'hyrt' dem för kvällen.»
»Ja, det gissade jag.»
»När slagsmålet bröt ut, hade jag litet fuktig röd färg i ena handen. Jag rusade fram, snavade, föll omkull, slog handen för ansiktet och företedde en jämmerlig anblick. Det är ett gammalt vanligt knep.»
»Det begrep jag också.»
»Så blev jag inburen i villan — hon kunde ju inte gärna låta mig bli liggande på gatan! Och jag bars in i salongen — just i det rum, jag ville undersöka. Det stod och vägde mellan salongen och sängkammaren, och jag hade beslutat taga reda på, vilket det var. De lade mig på en vilsoffa; jag gjorde tecken att jag behövde mer luft; man var tvungen öppna fönstret, och så fick du det tillfälle, du önskade.»
»Hur kunde det vara dig till hjälp?»
»Det var själva knutpunkten. När ett fruntimmer tror, att huset brinner, skyndar hon instinktmässigt att rädda det, som hon sätter mest värde på. Det är en obetvingliga impuls, och jag har mer än en gång lyckats draga fördel av densamma. I den Darlingtonska affären var den mig till stor nytta, och jag begagnade mig ock av den, när jag redde upp saknerna vid Arnsworth Castle. En mor tänker först på sitt barn — en ogift kvinna rusar efter sitt juvelskrin. Nu antog jag att vår unga dam ej ägde något, som för henne var av större värde än den fotografi, vi leta efter. Hon skulle med all säkerhet först och främst vilja rädda den. Så gavs alarm — röken och skränet kunde ha försatt även den lugnaste människa i nervskakning. Allt skedde sedan, som jag beräknat. Fotografien finns i en nisch bakom en liten skjutlucka strax över ringledningen till höger. Hon sprang genast dit, och jag uppfångade en skymt av porträttet, just som hon fattade tag i det. När jag ropade, att det var falskt alarm, ställde hon det tillbaka igen, såg på raketen, störtade ut ur rummet och lät ej mera se sig. Jag steg upp, bad om ursäkt för det besvär, jag förorsakat, och lämnade huset. Ett ögonblick var jag tveksam om, huruvida jag genast
