skulle sätta mig i besittning av porträttet eller ej, men kusken hade kommit in, och som han en smula forskande betraktade mig, ansåg jag det säkrare att vänta. Allt för stor brådska tjänar vanligen ingenting till.»
»Och nu?» frågade jag.
»Affären är ju så gott som avslutad. Jag skall i morgon besöka henne i sällskap med kungen; du kan gärna komma med, om det roar dig. Man kommer att visa oss in i salongen för att vänta på den unga damen, men det är troligt, att hon, när hon kommer, finner varken oss eller porträttet. Det kan ju möjligen roa Hans Majestät, att med högst egen hand ta det tillbaka.»
»Hur dags ämnar du dig dit?»
»Kl. 8 på morgonen. Hon är då inte uppstigen ännu, och vi ha fältet fritt. Dessutom — ju förr ju bättre; giftermålet kommer antagligen att alldeles förändra hennes levnadssätt och vanor. Jag måste genast telegrafera till kungen.»
Vi hade hunnit fram till Baker Street och stannade utanför det hus, där Holmes bodde. Han stod och letade i fickan efter sin dörrnyckel, då någon, som hastigt gick förbi, sade:
»God natt, mr Sherlock Holmes!»
Trottoaren var full av folk, men hälsningen tycktes ha kommit från en smärt yngling, klädd i en tjock ulster; med snabba steg hade han ilat förbi oss och var redan ett gott stycke uppåt gatan.
»Den rösten har jag hört förr», sade Sherlock Holmes och följde med blicken den smidiga ynglingagestalten. »Jag undrar, vem tusen karlen var!»
III.
Jag tillbrakte natten vid Baker Street, och Holmes och jag sutto just vid frukostbordet, då kungen av Böhmen störtade in i rummet till oss.
»Har ni verkligen fått tag på det?» utbrast han, i det han lade bägge händerna på Sherlock Holmes' axlar och forskande såg honom in i ögonen.
»Inte ännu.»
»Men ni hoppas kunna få fatt i det?»
»Ja, det gör jag visst.»
»Kom då! Låt oss genast resa dit!»
»Vi måste ha en droska.» »Min vagn håller här nedanför.»
»Det var ju utmärkt.»
Inom ett par minuter voro vi ännu en gång på väg till Briony Lodge.
»Irene Adler är gift», sade Sherlock Holmes.
»Gift! När?»
»I går.»
»Med vem?»
»Med en engelsk jurist vid namn Norton.»
»Men hon älskar honom inte!»
»Det hoppas jag verkligen, att hon gör.»
»Varför det?»
»Emedan det skulle bespara Ers Majestät all fruktan för framtida besvär och förtret. Om den unga damen älskar sin man, älskar hon ej Ers Majestät. Om hon ej älskar Ers Majestät, har hon heller ingen anledning att vilja lägga hinder i vägen för Ers Majestäts planer.»
»Sant nog — och likväl — — ja, jag önskar
