Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/25

Mr Jabez Wilson rätade hastigt upp sig; han höll ena pekfingret på tidningen, men hans ögon voro fästade på min vän.

»Hur i alla himlars namn har ni fått reda på allt detta, mr Holmes?» frågade han förbluffad. »Men sant är det — riktigt sant! Hur vet ni, att jag varit hantverkare? Fast det har jag — jag har varit skeppstimmerman.»

»Edra händer, min bäste herre. Er högra hand är betydligt större än den vänstra; ni har använt den till grovarbete och följaktligen ha musklerna blivit mer utvecklade.»

»Jaså. Men snuset? Och frimureriet sen?»

»Jag vill ej kasta ett tvivel på er intelligens genom att förklara, hur jag kan veta det, i synnerhet som ni — egentligen mot er ordens stränga regler — bär en kråsnål i form av en cirkel och en passare.»

»Naturligtvis — naturligtvis — det hade jag glömt! Men skrivarbetet?»

»Denna er sysselsättning utvisas tydligt nog av er högra rockärm, som är blanksliten åtminstone fem tum uppåt, under det att den vänstra har en jämn rand, just där ni låtit armen vila mot bordet.»

»Ja — ja — men Kina?»

»Den fisk, som är tatuerad på er högra handled, kan ej ha sett dagens ljus annorstädes än i Kina. Jag har studerat alla möjliga slags tatueringar — har till och med skrivit en avhandling i ämnet. Det där sättet att måla fiskens fjäll lätt ljusröda är något för Kina egendomligt. När jag därtill ser ett kinesiskt mynt hänga på er klockedja, blir saken ännu enklare.»

Mr Jabez Wilson brast ut i gapskratt.

»Aldrig har jag då hört maken!» sade han. »Jag trodde först, att det var något slags trolleri med i spelet, men nu ser jag, att det egentligen är förfärligt enkelt — rakt ingenting, om jag så må säga.»

»Jag börjar tro, Watson», sade Holmes, »att jag begår en stor dumhet, när jag förklarar saker och ting. 'Omne ignotum pro magnifico'^[1], vet du väl, och mitt stackars lilla rykte, sådant det nu är, kommer att lida skeppsbrott om jag är alltför öppenhjärtig. Kan ni ej finna annonsen, mr Wilson?»

»Jo — här har jag den», svarade den tilltalade och pekade med sitt tjocka röda finger på en notis i tidningen. Här har jag den — det är den, som är orsaken till allt. Se här — läs själv, sir!»

Jag tog tidningen från honom och läste följande:

»Till den Röda Ligan. I anledning av det testamente, som blivit upprättat av numera avlidne Ezekiah Hopkins från Libanon, Penn., U. S. A., finnes inom Ligan en plats ledig. Platsen berättigar en person att för ett rent nominellt arbete erhålla en lön av fyra pund i veckan. Alla rödhåriga män, som äro friska till kropp och själ och uppnått tjugoett års ålder, äro valbara. Man hänvände sig personligen nästa måndag kl. 11 till Duncan Ross, Ligans kontor, 7 Pope'c-Court, Fleet Street.»

»Vad i all världen är meningen med det?» utbrast jag efter att två gånger ha läst igenom denna högst egendomliga annons.

Sherlock Holmes småskrattade belåtet och vred sig litet i sin stol, så som han plägade göra, när han var vid särskilt gott lynne.

»Det här hör just inte till vardagsmaten, inte sant?» sade han. »Och nu, mr Wilson, gå på med er berättelse om er själv, ert hem och den inverkan, annonsen

1. »För den okunnige är allt skönt och beundransvärt.»