ett litet fyrkantigt kort var med ett stift fastsatt på ena dörrspegeln. Här är det — ni kan själv se.»
Han visade oss ett stycke vitt papp, ungefär så stort som ett halvt brevpappersark. På detsamma stod skrivet:
9:de oktober 1890.
Sherlock Holmes och jag betraktade noga detta kortfattade meddelande och den gamle herrns bedrövade ansikte; det komiska i situationen tog alldeles överhand och vi brusto ut i ett hjärtligt skratt.
»Jag kan inte finna, att saken är på minsta sätt löjlig», sade vår klient och blev röd ända upp till hårrötterna. »Om ni ej kan göra annat än skratta åt mig, vänder jag mig till någon annan.»
»Nej — nej —», sade Holmes och sköt honom sakta tillbaka ner på stolen, från vilken han till hälvten rest sig. »Jag vill inte för allt i världen gå miste om det här 'fallet' — det är så ovanligt, så egendomligt — det riktigt friskar upp ens livsandar. Men ni måste medge, att det förefaller en smula komiskt. Vad gjorde ni, när ni fann det här plakatet på dörren?»
»Jag blev totalt tillintetgjord, sir — jag visste rakt inte, vad jag skulle ta mig till. När jag hämtat mig en smula, gick jag till en del kontor i grannskapet, men ingen var i stånd att ge mig några upplysningar. Slutligen fick jag reda på värden i huset, en kamrer, som bor i bottenvåningen, och bad honom säga, vad som blivit av den Röda Ligan. Han svarade, att han aldrig hört talas om någon Röd Liga.
»Då frågade jag honom, vem mr Duncan Ross var, och fick till svar, att namnet var honom fullkomligt obekant.
»'Nå, herrn, som bor i nr 4, då?'
»'Menar ni den rödhårige herrn?'
»'Ja.'
»'Å, den', sade han; 'han heter William Morris. Han är jurist och använde bara det rummet, tills hans nya kontor skulle bli i ordning. Han flyttade i går.'
»'Var kan jag få träffa honom, månne?'
»I hans nya lokal; han gav mig adressen. Jaha — 17 King Edward-Street, nära St. Paul's.'
»Jag begav mig genast dit, mr Holmes, men när jag kom fram, fann jag att huset var en fabrik för tillverkning av artificiella knävärmare och att ingen där någonsin hört talas om vare sig mr William Morris eller mr Duncan Ross.»
»Och vad gjorde ni då?» frågade Holmes. »Jag gick hem till Saxe-Coburg-Square och frågade min assistent till råds. Men han kunde inte hjälpa mig — han sade bara, att om jag väntade, skulle jag kanske få något meddelande med posten. Men det var mig inte nog, mr Holmes. Platsen var alldeles för god för att mista; jag ville åtminstone ha reda på orsaken, och som jag hört, att ni ger råd åt sådana stackare, som behöva hjälp, gick jag direkte hit till er.»
»Det gjorde ni rätt i», sade Holmes. »Det här fallet är enastående — jag skall gärna ta det om hand. Att döma av vad ni berättat stå större och viktigare saker på spel än man till en början skulle kunna tro.»
»Det är viktigt nog, som det är», sade Jabez Wilson. »Jag har ju förlorat mina fyra pund i veckan.»
»Vad er personligen angår, mr Wilson,» sade Holmes, »tycker jag ej, att ni har anledning till klagomål mot denna högst ovanliga 'liga'. Tvärtom — ni har, om jag ej misstar mig, förtjänat en summa av omkring 30 pund och dessutom förvärvat gedigna kunskaper om varje ämne, som börjar med bokstaven A. Ni har ingenting förlorat på affären.»
