ändamålet med denna nattliga expedition, och varför skulle jag vara beväpnad? Vart skulle vi gå, och vad skulle vi göra? Sherlock Holmes hade ju givit mig en vink om, att den hederlige pantlånarens slätrakade assistent var en fruktansvärd man — en man, som spelade ett högt spel. Jag försökte gissa mig till gåtans lösning, men uppgav i förtvivlan försöket och beslöt, att låta saken bero, tills natten skulle medföra den önskade förklaringen.
Klockan var en kvart över nio, när jag gick hemifrån och genom Parken kom in på Oxford-Street och Baker-Street. Två droskor väntade utanför Holmes' dörr, och när jag kom in i förstugan, hörde jag röster från övre våningen. Då jag inträdde i min väns rum, fann jag Holmes i livlig konversation med två herrar; en av dessa var Peter Jones, officiell polisagent, den andre var en lång, mager, melankolisk man med glänsande hög hatt och oklanderligt sittande bonjour.
»Seså, ja, nu är sällskapet fulltaligt», sade Holmes, i det han knäppte sin kavaj och tog fram sin tunga jaktpiska. »Watson, du känner ju mr Jones från Scotland Yard? Låt mig presentera dig för mr Merryweather, som skall bli vår kamrat under detta nattliga äventyr.»
»Vi jaga i koppel igen, ser ni, doktor Watson», sade Jones på sitt litet »dryga» sätt. »Vår vän här är rent av underbar, när det gäller att sätta jakten i gång, men han behöver en gammal spårhund till hjälp att driva fram villebrådet.»
»Låt oss hoppas, att varken jägare eller hund har gett sig ut i ogjort väder», sade mr Merryweather dystert.
»Ni kan ha det största förtroende till mr Holmes», sade polisagenten nedlåtande. »Han följer sina egna små metoder, som — tillåt mig säga det — ibland äro en smula opraktiska och fantastiska, men det kan nog bli en duktig detektiv av honom med tiden. Jag medger gärna, att han ett par gånger — vid det där Sholto-mordet och i affären om skatten i Agra t. ex. — lyckades bättre än den officiella polismakten.»
»Å, när ni säger det, mr Jones, så är det naturligtvis säkert», sade den främmande herrn vördnadsfullt. »Men jag måste bekänna, att jag saknar mitt vistparti. Det är den första lördagskväll på tjugosju år, som jag gått miste om det.»
»Ni kommer snart att inse, att ni spelar om en högre insats, än ni någonsin i hela ert liv gjort, och att spelet är tillräckligt spännande», sade Sherlock Holmes. »För er, mr Merryweather, är insatsen omkring trettiotusen pund; för er, mr Jones, är det den man, ni länge önskat få i ert våld.»
»John Clay, mördare, tjuv, bankruttör och förfalskare, ja! Han är en helt ung man, mr Merryweather, men han har kommit långt på sin bana, och jag skulle hellre vilja sätta 'armbanden' på honom än på någon 'annan brottsling i hela London. Han är en märkvärdig karl, den där unge John Clay. Hans farfar var hertig, och själv har han studerat både i Eton och Oxford. Han arbetar lika kvickt med sin hjärna, som med sina fingrar och fast vi se spår efter hans verksamhet, vart vi vända oss, ha vi aldrig lyckats få se en skymt av honom själv. Ena veckan begår han en inbrottsstöld i Skottland, den nästa samlar han pengar för att bygga ett barnhus i Cornwall. Jag har i åratal varit på spaning efter honom och har ännu ej haft turen få honom fast.»
»Jag hoppas, att jag skall få nöjet presentera honom för er i natt. Även jag har haft en och annan liten sammanstötning med mr John Clay, och jag håller med er om, att han är skicklig i sitt yrke. Klockan är emellertid redan över tio; det är tid att ge sig i väg. Om ni
