en hand på vardera sidan av öppningen, och en smärt gestalt svängde sig upp, tills ena knäet vilade på golvet. Inom en sekund stod mannen upprätt och hade dragit efter sig en kamrat, smärt och spänstig som han själv, men med blekta anletsdrag och lysande eldrött hår.
»Allt klart!» viskade han. »Har du mejseln och säckarna? Rättfärdige himmel! Hoppa ner, Archie, hoppa ner! Den här gången får jag nog repet om halsen.»
Sherlock Holmes hade rusat fram och gripit tjuven i kragen. Kamraten dök ner i hålet, och jag hörde ljudet av tyg, som revs sönder, när Jones grep tag i hans rockskört. Ur ljusskenet glimmade en revolverpipa, men Holmes' tunga piska föll ner på karlens hand, och den lilla farliga tingesten for med en skarp smäll ner mot stengolvet.
»Det tjänar ingenting till, John Clay», sade Holmes lugnt; »ni har inte den minsta utsikt att komma undan.»
»Nej, det ser jag», svarade hans fånge med största köld. »Jag hoppas, att min kamrat satt sig i säkerhet, fast jag sett, att ni lagt beslag på hans rockskört.»
»Det står tre karlar och väntar på honom vid dörren», sade Holmes.
»Å — så-å — ja, ni tycks ha gjort er sak grundligt. Jag måste gratulera er.»
»Likaledes», svarade Holmes. »Er idé med alla de där rödluvorna var både ny och effektfull.»
»Ni ska snart få se er kamrat igen», sade Jones, »och det fast han lättare än jag kryper ner i jordkulor. Håll fram händerna, medan jag sätter armbanden på er!»
»Vill ni vara snäll och inte ta i mig med edra smutsiga fingrar», svarade fången, när handklovarna sattes på honom. »Troligen har ni inte reda på, att det flyter kungligt blod i mina ådror. Var också god och kalla mig 'Mr Clay', när ni tilltalar mig.»
»Ja visst, ja», sade Jones med ett litet försmädligt skratt. »Var så god, då, mr Clay, och gå uppför trappan, så att vi kunna få tag i en droska och forsla Ers kunglig Höghet till polisvaktkontoret.»
»Så ska' det låta», sade John Clay lugnt. Han bugade sig djupt för oss och begav sig utan vidare i väg med detektiven.
»Jag vet verkligen inte, mr Holmes», sade mr Merryweather, när vi följde de andra ur det mörka källarvalvet, »hur banken skall kunna tacka eller belöna er. Ni har utan tvivel upptäckt och tillintetgjort ett av de djärvaste försök till inbrott och bankrån, som jag någonsin hört talas om.»
»Jag hade för egen del ett par små mellanhavanden med 'mr John Clay'», sade Holmes. »Jag har i och för den här affären haft några små utgifter, dem jag hoppas banken skall ersätta mig; för övrigt är jag tillräckligt betald genom det nöje, saken förskaffat mig, och genom den i sanning säregna historien om 'den Röda Ligan'.»
»Du förstår, Watson», sade Holmes litet längre fram på morgonen, då vi sutto i hans rum vid Baker-Street och förfriskade oss med ett glas visky och vatten, »du förstår, att jag ju genast insåg, att ändamålet med den fantastiska affären — annonsen om 'Ligan' och kopieringen av Encyklopedien — var att få den beskedlige pantlånaren ur huset ett par timmar om dagen. Det var ett egendomligt sätt att få saken i gång, men det bleve kanske svårt nog att hitta på något bättre. Idén rann förmodligen upp i Clays fyndiga hjärna vid åsynen av kamratens granna hår. De fyra punden i veckan voro ett gott lockbete, men en småsak för dem,
