vanligt och utslitet. Om du vill se efter i mitt register, skall du finna ett likadant mål i Andover 1877 och något mycket närbesläktat i Haag förra året. Hur gammal själva idén än är, fanns det likväl ett par detaljer, som voro nya för mig. Och flickan själv var värd att studeras.»
»Du märkte tydligen hos henne en hel del saker, som voro osynliga för mig», sade jag.
»Inte osynliga för dig — bara obemärkta av dig, Watson. Du vet inte, vad du skall se på, och därför går du miste om det, som är av vikt. Jag har ju ännu inte lyckats att få dig inse betydelsen av en rockärm, den lärdom, man kan hämta av en tumnagel eller det avgörande vittnesmål man kan få av ett skoband. Vad lade du särskilt märke till hos den här unga kvinnan? Beskriv henne för mig!»
»Jo, hon var utstyrd i en skiffergrå, bredskyggig halmhatt, prydd med en röd plym. Hennes kappa var svart, broderad med svarta pärlor och i kanten försedd med en liten frans av jetkulor. Klädningen var mörkt kaffebrun med hals- och ärmgarnering av röd plysch. Hon bar grå handskar, ganska slitna; högra pekfingret stack ut ur handsken. Hennes skodon hade jag ej tillfälle att se. Hon hade små runda örhängen av guld och såg på det hela taget ut som en välburgen medlem av den enklare medelklassen.»
Sherlock Holmes klappade i händerna och skrattade belåtet. »Du gör, ta mig tusan, riktiga framsteg, Watson: den här gången har du lyckats ovanligt bra. Du har visserligen låtit allt, som var av vikt, undgå din uppmärksamhet, men du har metoden inne, och du har en säker blick för färger. Men lita aldrig på totalintrycket, min gosse lille — kasta dig genast över detaljerna. Jag ser alltid först på fruntimmernas ärmar; gäller det en karl, är det kanske bäst att strax hålla sig till knäna på hans byxor. Som du såg, hade den unga kvinnan i fråga sina ärmar garnerade med plysch, och plysch är ett präktigt material, när det gäller att studera spår och märken. Den dubbla linjen strax ovan handloven, där maskinskriverskan stöder armen mot bordet, var klart och tydligt avtecknad. Handsymaskinsarbetet lämnar likadana märken, men bara på vänstra ärmen och endast på den sida, som vetter från tummen, i stället för att denna hade dem på hela underärmen. Sedan såg jag på hennes ansikte och fann på ömse sidor av näsroten märken efter en pince-nez; och så vågade jag framkasta min anmärkning om närsynthet och maskinskrivning — något, som tycktes högeligen förvåna henne.»
»Det förvånade mig med.»
»Men, Herre Gud, det låg ju i öppen dag! När jag sedan såg på hennes fötter, blev jag överraskad och intresserad av att finna, att hennes skor, som vid hastigt betraktande föreföllo alldeles lika, i själva verket voro helt olika — den ena hade en med stickningar prydd tåhätta; den andras var alldeles utan stickrader. Ena skon hade bara två av sina fem knappar knäppta; på den andra hade hon knäppt första, tredje och femte knappen. Och, ser du, när en ung dam, som eljes är ordentligt och prydligt klädd, ger sig av hemifrån med omaka och så godt som oknäppta skor, är det inte svårt att dra den slutsatsen, att hon haft bråttom, innan hon kom åstad.»
»Och vad mer?» frågade jag, nu som alltid djupt intresserad av min väns utomordentliga förmåga att resonera och dra slutledningar.
»Jag märkte, att hon skrivit en biljett, innan hon gick hemifrån och efter det hon redan tagit på sig
