två, medelålders herrar flyga västerut med en fart av femtio mil i timmen, i stället för att sitta hemma och i lugn och ro smälta sin frukost.»
»Jag är rädd för», sade jag, »att fakta äro så tydliga och påtagliga, att du inte kommer att få mycken heder av den här affären.»
»Det finns ingenting mer bedrägligt än ett tydligt, ovedersägligt faktum», svarade Holmes skrattande. »Vi kunna ju dessutom kanske hitta på några andra 'tydliga', 'påtagliga' fakta, vilka alldeles undgått mr Lestrades uppmärksamhet. Du känner mig alltför väl för att tro, att jag skryter, när jag säger, att jag skall antingen bestyrka eller kullkasta hans teori genom medel, som han är alldeles ur stånd att använda eller ens begripa. För att nu bara ta ett helt vanligt exempel, det första jag kan hitta på, så kan jag mycket väl se, att ditt sängkmmarfönster ligger till höger i rummet, och jag kan slå vad om, att Lestrade inte skulle ha märkt något, som ligger så i öppen dag, som den saken.»
»Hur i all världen — — —?»
»Min käre vän, jag känner dig ju ganska bra; jag känner också till den militära snygghet och prydlighet, som karaktäriserar dig. Du rakar dig var morgon, och under den här årstiden antagligen vid dagsljus. Som skäggstubben blivit allt mindre och mindre väl bortskrapad, ju längre du kommit mot vänster, och nästan sitter kvar uppe vid vänstra örat, så är det klart att den sidan varit mindre väl belyst än den högra. Jag kan ju inte tro, att en man med dina vanor skulle se sitt ansikte lika belyst på båda sidor och känna sig tillfredsställd med nämnda resultat av sin rakning. Jag tar detta som ett helt trivialt exempel på observationsförmåga och konsten att dra slutledningar. De tillhöra mitt yrke, och det är ju möjligt, att de kunna vara av nytta i den undersökning, vi nu måste företaga. Det finns ett par små detaljer, som komma fram vid likbesiktningen och som äro värda en viss uppmärksamhet.»
»Och vilka äro de?»
»Det tycks, som om den unge mannen ej blivit arresterad genast, utan först efter sin återkomst till Hatherley. När chefen för lantpolisen sade, att man skulle sätta honom i fängsligt förvar, svarade han, att det ej alls förvånade honom — han hade ej förtjänat annat. Detta yttrande hade naturligtvis den verkan, att det undanröjde varje spår av tvivel, som kunde ha funnits hos domarenämnden.»
»Det var ju en bekännelse», utbrast jag.
»Nej, det var det inte, ty den åtföljdes av en högtidlig förklaring om hans oskuld.»
»Det var då åtminstone ett högst betänkligt yttrande, i synnerhet som det följde strax efter de graverande vittnesmålen.»
»Tvärtom», sade Holmes; »det är den enda ljusglimten i de mörka molnen. Hur oskyldig den unge mannen än må vara, är han väl ej en sådan idiot, att han ej insåg, hur svårt vittnesmålen komprometterade honom. Hade han tyckts förvånad över sitt fängslande eller låtsat bli ond över, att man vågat anklaga honom, skulle jag ansett detta i hög grad misstänkt, alldenstund såväl överraskning som vrede under för handen varande omständigheter varit långt ifrån naturliga, men kanske för en beräknande människa tyckts vara den bästa politiken. Det frimodiga sätt, på vilket han satte sig in i sakens ställning, betyder antingen, att han är fullkomligt oskyldig eller ock, att han äger en otrolig självbehärskning. Vad hans yttrande, att 'det endast skedde honom efter förtjänst' angår, så var det helt naturligt, om man besinnar, att han stod bredvid
