Ha vi tid att resa in till Hereford och träffa honom i dag?»
»Ja, det går nog för sig.»
»Låt oss ge oss av då. Det blir kanske långtråkigt för dig, Watson, men jag skall skynda mig tillbaka, så fort jag kan.»
Jag följde dem till stationen och tog mig sedan en promenad genom den lilla staden, varefter jag återvände till hotellet, sträckte ut mig på soffan och försökte intressera mig för innehållet i en fransk roman. Förvecklingarna i boken voro emellertid så genomskinliga och intresselösa i jämförelse med den djupa hemlighet vi hoppades kunna komma på spår, att min uppmärksamhet beständigt vandrade från diktens alster till verkligheten; slutligen slängde jag boken långt bort på golvet och överlämnade mig helt och hållet åt funderingar över dagens händelser. Om man antog, att den unge mannens vittnesmål vore sant, vilket djävulens verk hade då skett mellan den stund, då han skildes från fadern och det ögonblick, då han, återkallad av dennes jämmerrop, rusade tillbaka till sjöstranden? Det måtte ha varit något fasaväckande, hjärtslitande, oerhört hemskt. Vad kunde det väl ha varit? Borde ej de tillfogade yttre skadorna kunna uppenbara något för min läkareinstinkt? Jag ringde och skickade efter det nummer av stadens tidning, där protokollet över likbesiktningen fanns intaget. Läkarens förklaring innehöll bland annat att bortersta tredjedelen av vänstra hjässbenet och vänstra hälften av bakhuvudet blivit krossade medels ett kraftigt slag av något trubbigt tillhygge. Jag mätte ut stället på mitt eget huvud. Ett sådant slag kunde tydligen endast ha blivit tilldelat bakifrån. Detta faktum talade ju i viss mån till den anklagades fördel, enär han under tvisten med fadern stått ansikte mot ansikte med denne. Men det hade ej särdeles mycket att betyda, ty den äldre mannen kunde ju ha vänt sig om, straxt innan slaget föll. Man kunde i alla händelser fästa Holmes' uppmärksamhet på saken. Så hade vi den döendes egendomliga yttrande om en ratt. Vad kunde det betyda? En ratt?! Det kunde ju ej vara sagt i yrsel; en människa, som dör av ett häftigt slag, yrar vanligen inte. Nej, troligen var det ett försök att förklara överfallet. Men vad kunde väl det ordet innebära? Jag ansträngde min hjärna till det yttersta för att finna en antaglig förklaring, men förgäves. Och den grå rocken, som unge Mc Carthy sett? Så framt den omständigheten ej vore ren inbillning, måste mördaren, när han flydde, ha tappat ett av sina klädesplagg, sin ytterrock möjligen, och måste ha varit djärv nog att vända om och hämta den under den stund sonen knäböjde vid faderns lik. Vilken vävnad av hemlighetsfullhet! Jag undrade ej alls på Lestrades åsikt, och likväl hade jag ett så stort förtroende till Sherlock Holmes utomordentliga skarpsinne, att jag ej ville uppge allt hopp, så länge varje ny detalj tycktes stärka min vän i hans tro på unge Mc Carthys oskuld.
Det var sent, när Sherlock Holmes kom hem. Han var ensam, ty Lestrade hade tagit rum nere i staden.
»Barometern står alltjämt högt», sade han, i det han slog sig ner bredvid mig. »Det vore bra, om det ej ville regna, innan vi hunnit undersöka marken på det ställe, där mordet förövats. Å andra sidan behöver man ha friska krafter, när man har sådant arbete för sig; därför ville jag inte ta itu med det, då jag var uttröttad av en lång järnvägsresa. Jag har träffat unge Mc Carthy.»
»Och vad fick du veta av honom?»
»Ingenting.»
»Kunde han inte ge dig den minsta ledtråd?»
