såg jag mig omkring och hittade bland mossan den bortkastade cigarrstumpen. Det var, som jag trott, en indisk cigarr, av det slag, som fabriceras i Rotterdam.»
»Och cigarrmunstycket?»
»Jag kunde se, att han ej hållit själva cigarren i munnen — följaktligen begagnade han munstycke. Toppen var avskuren, ej avbiten, men skåran var ojämn, och så antog jag, att hans pennkniv var slö.»
»Holmes», utbrast jag, »mördaren skall ej kunna slingra sig ur det nät, du spunnit kring honom. Du har räddat en oskyldig människas liv lika visst och säkert, som om du skurit av repet, man lagt kring hans hals. Jag ser nu, varthän allt detta pekar. Den skyldige är — — —»
»Mr John Turner», anmälde uppassaren, i det han öppnade dörren till vår lilla salong och släppte in en besökande. Den man, som trädde in i rummet, hade ett egendomligt men tilltalande utseende. Hans långsamma, haltande gång och böjda rygg tydde på orkeslöshet eller ålderdomssvaghet, men hans skarpa, markerade drag och hans grova lemmar utvisade, att han var i besittning av ovanlig såväl kropps- som själsstyrka. Hans långa skägg, gråsprängda hår och stora, buskiga ögonbryn förlänade hans gestalt en viss imponerande värdighet; men hans ansikte var alldeles likblekt, och kring läppar och näsvingar syntes mörka, nästan svarta färgskiftningar. En enda blick på mannen var nog för att inse, att han led av någon kronisk, dödlig sjukdom.
»Var god och slå er ned i soffan», sade Holmes vänligt inbjudande. »Ni har väl fått min biljett?»
»Ja, grindvaktaren kom upp med den. Ni sade, att ni för att undvika skandal ville tala med mig här.»
»Jag trodde, att ett besök av mig på herregården kunde ge anledning till prat.»
»Och varför ville ni nödvändigt träffa mig?» Han såg på min vän med sådan förtvivlan i sina trötta ögon, att man kunde tro, att hans fråga redan blivit besvarad.
»Ja», sade Holmes. Han besvarade blicken, ej frågan. »Det är så. Jag vet allt om mr Mc Carthy.»
Den gamle herrn betäckte sitt ansikte med händerna.
»Gud hjälpe mig, arme syndare!» utbrast han. »Men jag skulle aldrig ha låtit något vederfaras den unge mannen. Jag ger er mitt hedersord på, att jag skulle ha bekännt allt, om han vid tinget blivit förklarad skyldig.»
»Jag är glad, att så var er avsikt», sade Holmes allvarligt.
»Jag skulle genast ha talat om allt, om jag inte tänkt först och främst på min lilla tös. Det skulle ha krossat hennes hjärta — det kommer att krossa hennes hjärta — när hon får höra, att jag blivit arresterad.»
»Kanske behöver det ej gå så långt.»
»Vad menar ni?»
»Jag är ingen officiell polisman. Det var er dotter, som skickade efter mig, och jag handlar i hennes intresse. Unge Mc Carthy måste emellertid bli frikänd.»
»Jag står på gravens rand», sade gamle Turner. »I åratal har jag lidit av sockersjuka. Läkaren säger, att det är ovisst, om jag kan leva en månad till. Men nog skulle jag hellre vilja dö under eget tak än i en fängelsecell.»
Holmes steg upp och slog sig ner vid bordet med en penna i handen och några ark papper framför sig.
»Tala om alltsammans för mig», sade han. »Jag skall anteckna de viktigaste fakta. Ni skriver ert namn under, och Watson bevittnar det. Sedan kan
