begånget, ingen främling hade blivit sedd i närheten. Och likväl behöver jag ej säga er, att jag var långt ifrån lugn till sinnes utan nästan säker på, att han fallit offer för en skickligt hopspunnen intrig.»
»På detta olycksbådande sätt kom jag i besittning av mitt arv. Ni undrar kanske, varför jag ej genast gjorde mig av med pengarne. Orsaken var, att jag kände mig fullt och fast övertygad om, att våra olyckor stodo i något hemlighetsfullt samband med någon händelse i min farbrors liv och att faran var lika stor för en familj som för en annan.»
»Det var i januari 1885, som min far mötte sitt sorgliga slut, och två år och åtta månader ha sedan dess förflutit. Under hela denna tid har jag levat lyckligt och lugnt i Horsham och jag hade börjat hoppas, att denna förbannelse ej längre vilade över oss, utan hade upphört, när föregående generation dött ut. Jag hade emellertid missräknat mig: i går morgse träffade slaget mig i samma form, under vilket det drabbat min far.»
Den unge mannen tog ur sin västficka fram ett tillskrynklat kuvert, och skakade ut på bordet fem små torra apelsinkärnor.
»Här är kuvertet», sade han. »Det är stämplat i London, östra distriktet. Inuti finnas samma ord, som stodo i det brev, min far fick. 'K. K. K.' — se här! och därunder 'Lägg papperen på solvisaren!'»
»Vad har ni gjort?» frågade Holmes.
»Ingenting.»
»Ingenting?»
»För att säga sanningen» — den unge mannen lutade sitt ansikte i sina magra, vita händer — »så har jag kännt mig alldeles hjälplös. Jag har haft samma känsla, som den stackars kaninen troligen har, när han ser en orm komma slingrande mot sig. Jag tycker mig vara hotad av någon obarmhärtig ond ande, ur vars grepp intet förutseende och intet försiktighetsmått kan befria mig.»
»Å, prat!» sade Sherlock Holmes.
»Håll kuraget uppe, unge herre! Ni måste göra något åt saken, eljes är ni förlorad. Ingenting annat än energi kan rädda er — förtvivla får ni ej.»
»Jag har vänt mig till polisen.»
»Så-å?»
»Men de bara skrattade åt min berättelse. Jag är övertygad om, att polisinspektören trodde, att de här breven kommit från någon, som velat spela oss ett spratt, och att både min far och farbror dött av olyckshändelse, som juryn sagt.»
Holmes skakade sina knutna händer.
»En sådan otrolig enfald!» utbrast han.
»Man har emellertid tillåtit mig att ta en poliskonstapel med mig hem för att bevaka huset.»
»Har han kommit till London med er i afton?»
»Nej — han hade order att ej lämna mitt hem.»
Holmes såg fullkomligt ursinnig ut.
»Varför har ni icke vänt er till mig?» sade han, »och framför allt — varför kom ni inte hit genast?»
»Jag hade ej reda på er förut. Först i dag träffade jag major Prendergast, talade om mina bekymmer för honom och fick det rådet att vända mig till er.»
»Det är två hela dar sedan ni fick det där brevet. Och vi hade bort ta itu med saken genast. Har ni något mer bevis, än de, vilka ni framlagt för oss — någon detalj, som kunde hjälpa oss på spåren?»
»Det finns en sak till», sade John Openshaw. Han letade i sin rockficka och drog fram ett stycke urblekt, blåaktigt papper, som han bredde ut på bordet.
»Jag tycker mig minnas», sade han, »att jag den dag min farbror brände alla sina dokument, märkte, att
