Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/80

sade han, »men jag får antagligen mycket att göra i dag i och för unge Openshaws affär.»

»Vad ämnar du göra?» frågade jag.

»Det får bero på resultaten av mina första undersökningar. Jag blir kanske tvungen att resa ner till Horsham.»

»Du reser således inte dit först?»

»Nej — jag tänker börja mina spaningar i City. Ring, är du snäll, så kommer städerskan in med ditt kaffe.»

Medan jag väntade, tog jag den nyss inburna morgontidningen och kastade en blick i densamma. Det första, jag fick se, var en rubrik, som kom blodet att stelna i mina ådror.

»Holmes», utbrast jag, »det är för sent!»

»Å», sade han och satte sin kopp ifrån sig.

»Jag var rädd för det. Hur skedde det?»

Han talade lugnt, men jag kunde se, att han var häftigt upprörd.

»Jag fick ögonen på namnet Openshaw och rubriken 'Olyckshändelse nära Waterloo-bron.' Jag skall läsa upp det för dig:

Mellan klockan nio och tio i går kväll hörde poliskonstapel Cook, tillhörande avdelning H och tjänstgörande i trakten av Waterloo-bron, ett nödrop och ett plaskande i vattnet. Kvällen var emellertid ovanligt mörk och stormig, så att det, trots flere förbigåendes hjälpsamhet, var nästan omöjligt komma den nödställde till undsättning. Alarm hade likväl blivit given, och med flodpolisens hjälp lyckades man slutligen få tag i den drunknade. Denne var en ung herre, vars namn, att döma efter ett i hans ficka funnet kuvert, var John Openshaw, bosatt nära Horsham. Man antar, att han velat hinna med sista tåget från Waterloo-bangården och att han i brådskan och till följd av det intensiva mörker, som rådde, tagit miste om gångbana och fallit över kanten på en av de små bryggor, där ångsluparna lägga till. På den dödes kropp funnos inga spår av våld och den unge mannen har utan tvivel fallit offer för en olyckshändelse, något, som borde fästa myndigheternas uppmärksamhet på det usla tillstånd, i vilket flodångarnas tilläggsplatser befinna sig.

Vi sutto tysta en lång stund; Holmes var synbarligen mer upprörd och nedslagen, än jag någonsin ett honom vara.

»Det här sårar min stolthet, Watson», sade han slutligen. »Det är ingen ädel känsla, men det är i alla händelser så. Nu har det blivit en riktig hederssak för mig, och om Gud förlänar mig hälsa och krafter, skall jag nog ha fatt i det usla rövarepacket. Att han skulle komma och be mig om hjälp, och jag skulle skicka honom i döden till mötes — !»

Han sprang upp från sin plats och gick under häftig sinnesrörelse fram och tillbaka i rummet; en skarp rodnad täckte hans vanligen bleka kinder, och hans långa magra händer öppnades och slötos oupphörligt.

»De där djävlarne måtte vara sluga, så det förslår!» utbrast han slutligen. »Hur kunde de ha lyckats locka honom ner där — Terrassen ligger ju inte på den vanliga vägen till stationen. Bron var utan tvivel full av folk, till och med en så stormig kväll som i går, och där vågade de således ej utföra sitt illdåd. Nå ja, Watson, vi ska' väl se, vem som till sist vinner spelet. Nu ämnar jag mig ut!»

»Till polisen?» »Nej — jag skall själv agera polis. När jag har