spunnit nätet, kan polisen få ta flugorna — tills dess få de vänta.»
Hela dagen hade jag fullt upp att göra med sjukbud och patienter, och det var sent på kvällen, innan jag kom tillbaka till Baker-Street. Sherlock Holmes var ännu ej hemkommen. Klockan var nära tio, innan han syntes till; han såg blek och trött ut. Han gick fram till serveringsbordet, ryckte till sig ett stycke bröd och slukade det glupskt, varefter han sköljde ner det med ett stort glas vatten.
»Du är hungrig», sade jag.
»Utsvulten, min vän! Jag har ingenting ätit sedan i morgse — jag har ej haft tid.»
»Har du ej förtärt någonting alls?»
»Inte en munsbit — jag har haft för mycket att sköta.»
»Och hur har du lyckats i ditt förehavande?»
»Bra.»
»Har du funnit någon ledtråd?»
»Jag har fast dem, varenda en. Unge Openshaw skall snart bli hämnad. Vi ska' spela dem samma spratt, som de spelat andra; det ha de väl förtjänat, inte sant?»
»Vad menar du?»
Han tog ur skåpet fram en apelsin, klöv den och kramade ut kärnorna. Så tog han fem av dessa, lade in dem i ett kuvert och skrev på den lilla tresnibben: »S. H. för J. O.», varefter han förseglade försändelsen och adresserade den till »Kapten James Calhoun, Barkskeppet 'Den ensamma Stjärnan', Savannah, Georgia.»
»Det här skall möta honom, när han kommer i hamn», sade Holmes skrattande; »det skall nog förskaffa honom en sömnlös natt. Han skall få erfara, att de små kärnorna lika säkert förutsäga hans öde, som de förutsade Openshaws.»
»Vem är denne kapten Calhoun?»
»Anföraren för bandet. Jag skall nog få fatt i de andra också, men hans tur kommer först.»
»Hur lyckades du spåra dem?»
»Jag har tillbrakt hela min dag med att studera Lloyd's register och gamla tidningar, och jag har tagit reda på vad som blivit av vartenda fartyg, vilket i januari och februari 1883 besökte Pondicherry. Under de nämnda månaderna hade trettiosex ganska stora skepp där blivit inregistrerade. Av dessa ådrog sig ett, 'Den ensamma Stjärnan', genast min uppmärksamhet, ty fast det uppgavs vara utklarerat i London, bär det ett namn, som man ofta ger en av Unionens stater.»
»Ja, Texas, tror jag.»
»Jag är ej fullt på det klara med den saken; men jag visste, att skeppet ursprungligen måste vara från Amerika.»
»Och sedan? Vad gjorde du sedan?»
»Sedan sökte jag igenom skeppshandlingarna från Dundee, och när jag fann, att barkskeppet 'Den ensamma Stjärnan' hade varit där i januari 1885, förvandlades mina misstankar till visshet. Därefter gjorde jag mig underrättad om, vilka fartyg, som nu ligga förtöjda i Londons dockor.»
»Och sedan?»
»'Den ensamma Stjärnan' hade anlänt hit förra veckan. Jag gick genast till Albert-dockan, och fick där veta, att fartyget i morgse med ebben gått floden utföre, destinerad till sin hemort, Savannah. Jag telegraferade till Gravesend och fick det svar, att skeppet redan passerat, och som vinden var ostlig, har det nu tvivelsutan hunnit förbi 'The Goodwins' och befinner sig på höjden av Isle of Wight.»
»Vad ämnar du göra?»
»Å — jag håller ögonen på honom, må du tro. Han
