Holmes tog den lilla papperslappen, som här framställes i facsimile.
»Om vi antaga, att det är fråga om ett möte», fortsatte inspektören, »är det naturligtvis tänkbart, att denne William Kirwan, trots sitt goda rykte och sitt anseende som hederlig man, kan ha varit i förbund med tjuven. Han kan ha stämt möte med denne, kan till och med ha hjälpt honom att slå in dörren och sedan blivit oense med sin medbrottsling.»
»Den här stilen är alldeles ovanligt intressant», sade Holmes, som på det noggrannaste undersökt den lilla pappersbiten. »Skutan ligger på bra mycket djupare vatten än jag trott.»
Han lutade huvudet i handen, under det inspektören belåtet smålog över den verkan hans »sak» haft på den ryktbare London-detektiven.
»Ert sista antagande», sade Holmes efter en stunds tystnad, »att det mellan tjuven och kusken skulle funnits ett hemligt samförstånd och att den här papperslappen skulle vara riven från en biljett, i vilken en av dem bestämt möte med den andre, är sinnrikt och innesluter en viss sannolikhet. Men den här stilen öppnar — — —»
Åter lutade han huvudet i händerna och försjönk under flera minuter i den djupaste tystnad. När han slutligen reste sig upp, blev jag helt överraskad av att se hans kinder betäckts med en klar rodnad och hans ögon lika skarpa och strålande som före sjukdomen. Han tycktes ha återfått hela sin energi.
»Vet ni vad?» sade han. »Jag skulle bra gärna vilja gå litet närmare in i den här sakens detaljer; det finns vissa drag i densamma, som fängsla mitt intresse. Med er tillåtelse, överste Hayter, skall jag lämna er och min vän Watson att sköta er själva, under det jag följer med inspektören och provar hållbarheten hos några av mina små teorier. Jag skall inom en halvtimme vara hemma igen.»
Efter en och en halv timme kom inspektören ensam tillbaka.
»Mr Holmes promenerar fram och åter här utanför på ängen», sade han. »Han vill, att vi alla fyra ska' följas åt upp till herrgården.»
»Till mr Cunningham?»
»Ja, herr överste.»
»Varför?»
Inspektören ryckte på axlarna.
»Det vet jag verkligen inte», svarade han. »Oss emellan sagt, så tror jag, att mr Holmes ännu inte är fullt återställd från sin sjukdom. Han är förfärligt upprörd och bär sig högst besynnerligt åt.»
»Jag tror inte ni behöver oroa er», sade jag. »Enligt min erfarenhet är det alltid metod i hans galenskap.»
»Man kunde nog också säga, att det är galenskap i hans metod», mumlade inspektören. »Men han tycks ha mycket bråttom, så det är kanske bäst vi ge oss av, om herrarna äro färdiga.»
Ute på ängen gick Holmes fram och tillbaka, med nedlutat huvud och händerna i byxfickorna.
»Saken blir allt intressantare och intressantare», sade han. »Vår lilla utfärd på landet har varit ovanligt lyckad, Watson; jag har haft ofantligt trevligt.
