om i kväll, ej äro smutsiga, antar jag, att din praktik för närvarande rättfärdigar ditt slöseri att ta vagn.»
»Utmärkt!» sade jag beundrande.
»Ytterst enkelt», svarade han. »Detta är ett av de fall, då logikern kan framkalla en effekt, som synes hans åhörare beundransvärd och sällsam; orsaken härtill ligger i den omständigheten, att den senare förbisett just själva den lilla punkt, på vilken slutledningen stöder sig. Detsamma kan sägas, min käre vän, om den verkan en del av dina små skisser frambringa; denna är helt och hållet illusorisk, beroende därpå, att du i din hand behåller några av problemets faktorer, dem läsaren ej får reda på. För tillfället befinner jag mig i samma läge, som dessa dina läsare: jag håller nämligen i min hand de flesta trådarna till ett av de egendomligaste brottmålsfall, som kommit till min kännedom, och jag saknar en eller två — just dem, som äro nödvändiga för min teori. Men jag skall ha tag på dem, Watson, jag skall ha tag på dem!»
Hans ögon gnistrade, och en svag rodnad betäckte hans bleka kinder. För ett ögonblick hade den slöja, som eljest dolde hans djärva, viljestarka natur, blivit lyftad — men endast för ett enda kort ögonblick. När jag efter en sekund ånyo betraktade honom, hade hans ansikte återtagit det vanliga stoiska uttryck, som kom folk att anse honom mer för en maskin än en människa.
»Problemet har en hel mängd intressanta drag att uppvisa», fortsatte han, »jag kan gärna säga, att det erbjuder detaljer av exceptionellt intresse. Jag har redan tänkt mig in i saken och hoppas snart vara i stånd att lösa gåtan. Om du kunde och ville följa med mig, när jag tar mina sista mått och steg, skulle det vara mig till ovärderlig nytta.»
»Det skall bli mig ett sant nöje.»
»Skulle du i morgon kunna resa så långt som ner till Aldershot?»
»Antagligen kan Jackson åtaga sig min praktik.»
»Utmärkt. Jag skulle vilja ge mig av med 11,10-tåget från Waterloo.»
»Ja, då har jag tid att ordna för mig här hemma.»
»Och om du orkar höra på, skulle jag strax vilja sätta dig in i sakens ställning — säga, vad som har hänt och vad som återstår att göra.»
»Jag var sömnig, när du kom — nu är jag alldeles klarvaken.»
»Jag skall i så stor korthet, som det är mig möjligt utan att hoppa över något väsentligt, berätta historien. Antagligen har du reda på den genom tidningarna. Det är fråga om mordet på överste Barcley vid 'Royal Mallows', f. n. stationerat i Aldershot.»
»Jag känner ej alls till den affären.»
»Den har hittills ej väckt någon uppmärksamhet annat än i trakten, där olyckan skett. Och den tilldrog sig för knappa två dagar sedan. Jag skall nu meddela dig de viktigaste av de hittills kända fakta:
»'Royal Mallows' är, som du vet, ett av de mest ansedda irländska regementena i brittiska armen. Det utmärkte sig på ett lysande sätt både i Krimkriget och vid Indiska upprorets kuvande, och har sedan dess aldrig låtit ett tillfälle att skära lagrar gå sig ur händerna. Tills i måndags kväll stod det under befäl av James Barclay, en gammal tapper veteran, vilken börjat sin bana som simpel soldat. För sitt välförhållande under upprorskriget befordrades han till officer och steg småningom i graderna, tills han slutligen utnämndes till chef för samma regemente, i vilket han en gång stått som man i ledet.
»Överste Barclay hade gift sig som sergeant, och hans hustru, vars flicknamn var Nancy Devoy, var dotter till
