en fanjunkare, tillhörande samma kår som sin måg. Som man lätt kan tänka, uppstod för det unga paret (ty de voro ännu unga) en del svårigheter i socialt hänseende, när de intogo sin nya ställning. Men bägge två tyckas emellertid haft lätt att finna sig tillrätta i förhållandena, och mrs Barclay har, sägs det, alltid varit lika omtyckt av regementsfruarna som hennes man av sina officerskamrater. Jag måste tillägga, att hon varit en stor skönhet; ännu ser hon, fast hon varit gift omkring trettio år, alldeles ovanligt bra ut.
»Överste Barclays äktenskap tycks ha varit mycket lyckligt. Major Murphy, vilken jag har att tacka för det mesta jag fått mig meddelat om saken, försäkrar, att han aldrig hört talas om någon missämja eller något missförstånd makarna emellan. Egentligen var han av den uppfattningen, att Barclay var ofantligt förtjust i sin hustru, under det att hennes känsla för honom var betydligt ljummare. Han var riktigt olycklig, om han en dag måste vara borta från henne. Hon å sin sida var mycket lugnare och visade ej vad hon kände. Emellertid ansågos de av hela regementet som mönstret för ett lyckligt äkta par. Det fanns i deras förhållande till varandra absolut ingenting, som kunde rättfärdiga den nyss timade sorgliga händelsen.
»Likväl tycks överste Barclay ha haft ett och annat säreget karaktärsdrag. Han var en ståtlig, jovialisk gammal soldat, när han var i sitt vanliga humör; men det fanns tillfällen, då han uppträdde med oresonlig häftighet och visade sig både lågsinnad och hämndgirig. Emellertid tycks han aldrig ha låtit sin hustru se den sidan av sin natur. En annan omständighet, vilken såväl major Murphy som tre av de andra officerarna, med vilka jag talat, lagt märke till, var ett slags besynnerlig melankoli, som emellanåt bemäktigade sig honom. Enligt majorens uttryck 'dog leendet bort på hans läppar, liksom bortstruket av någon osynlig hand, just då han som bäst höll på att skämta och glamma med sina kamrater kring messbordet.' När det lynnet föll på, kunde han hela dagar i ända vara tyst och dyster till mods. Denna ofta häftiga, oförklarliga växling från sorg till glädje och tvärtom samt en viss benägenhet för vidskepelse voro de enda ovanliga karaktärsdrag, som hans vänner bemärkt. Den sistnämnda egendomligheten bestod mest däri, att han hyste den största motvilja för att bli lämnad ensam, i synnerhet sedan det blivit mörkt. Detta barnsliga drag hos en person, som i allt övrigt var mer än de flesta hurtig och manlig, utgjorde ämnet för mycket prat och många gissningar.
»Första bataljonen av 'Royal Mallows' hade under flera år varit stationerad i Aldershot. De gifta officerarna hade alla skaffat sig hem utom kasärnen, och översten hade hela tiden bebott en villa, kallad 'Lachine', belägen omkring en halv mil från norra lägerplatsen. Huset är omgivet av park och trädgård, men ligger i väster ej mer än högst trettio meter från stora landsvägen. Tjänstfolket utgöres av kusk och två jungfrur. Tillika med herrn och frun i huset voro dessa de enda, som bodde i villan; Barclays ha inga barn och hade sällan gäster boende hos sig.
»Låt mig nu redogöra för de händelser, som i måndags kväll mellan kl. 8 och 9 timade på Lachine.
»Mrs Barclay är, tycks det, medlem av romersk katolska kyrkan och har verksamt bidragit till bildandet av föreningen 'S:t George', vilken står i samband med Watt Street-kapellet och har till uppgift att skaffa avlagda kläder till utdelning bland församlingens fattiga. Föreningen hade möte i måndags kl. 8, och mrs Barclay hade för att kunna infinna sig i tid, gått från bordet, innan middagen var riktigt slut. När hon gick
