man stod ute på landsvägen och hörde Barclays tvista med varandra — rullgardinerna voro ej nedrullade, och rummet var upplyst. Vi veta också, att han sprang tvärs över gräsplanen, steg in i rummet, åtföljd av det sällsamma djuret, och att han antingen överföll och slog översten eller att denne — något, som är lika möjligt — vid hans åsyn greps av sådan förfäran, att han föll omkull och slog huvudet i kaminkanten. Slutligen ha vi oss bekant, att den ovälkomne gästen tog dörrnycklen med sig, när han gick sin väg.»
»Dina upptäcker tyckas endast göra gåtan svårlöstare än förut», anmärkte jag.
»Mycket riktigt. De visa, att affären är mycket mer invecklad än man anat. Jag tog mig en duktig funderare och kom till det resultat, att jag måste 'starta' från en helt annan utgångspunkt. Men jag håller dig alldeles för länge vaken, Watson; jag kan lika gärna berätta resten för dig, när vi i morgon resa ner till Aldershot.»
»Tack så mycket — du har gjort mig så nyfiken, att jag helst skulle vilja höra slutet nu.»
»Det är alldeles säkert, att mrs Barclay stod på bästa fot med sin man, när hon kl. halv 8 lämnade hemmet. Hon var aldrig någonsin, har jag redan sagt dig, särdeles öm eller kärleksfull mot sin man, men kusken hörde henne strax innan hon gick prata lugnt och vänligt med översten. Och det är lika säkert, att hon vid sin hemkomst genast begav sig till det rum, där hon hade minsta utsikt till att träffa sin man; att hon begärde te — tecken till att hon var upprörd — och att hon slutligen, när hennes man kom in till henne, utbröt i bittra förebråelser mot honom. Därför måste mellan klockan halv 8 och klockan 9 ha hänt något, som fullkomligt ändrat hennes känslor för honom. Men miss Morrison hade varit i hennes sällskap hela den tiden. Följaktligen måste miss Morrison, trots sitt nekande, veta något om saken.
»Först antog jag, att det mellan denna unga kvinna och den gamle soldaten funnits någon liten kärleksaffär, som den förra nu bekänt för hustrun. Detta kunde förklara mrs Barclays dåliga lynne och även flickans utsago, att ingenting under vägen hem tilldragit sig. Det var också ej alls oförenligt med de ord, som blivit uppsnappade. Men så hade vi häntydningen på 'David' och ävenledes överstens av alla kända stora tillgivenhet för sin hustru att ställa som motvikt, för att nu ej nämna det tragiska besöket av den främmande mannen, vilket dock naturligtvis ej behövde stå i minsta samband med vad som förut skett. Lätt var det ej att se väg framför sig; men på det hela var jag böjd för att lämna idén om något förhållande mellan miss Morrison och översten alldeles åt sidan, ehuru jag kände mig mer och mer övertygad om, att den unga damen mycket väl visste orsaken till mrs Barclays förändrade sinnesstämning. Jag begav mig således till miss Morrison, sade henne rent ut, att jag var fullt säker på hennes kännedom om saken och försäkrade henne, att hennes vän mrs Barclay troligen skulle bli fängslad och anklagad för mord, såframt sanningen ej komme i dagen.
»Miss Morrison är en liten eterisk varelse, ljuslockig och blyg, men i besittning av en god portion slughet och ovanligt gott sunt förnuft. Sedan jag slutat min framställning, satt hon en lång stund alldeles tyst; så vände hon sig med beslutsam min och hållning mot mig och avgav en högst egendomlig redogörelse, vilken jag här i förkortad form meddelar dig.
»'Jag lovade min vän, mrs Barclay, att ej säga ett ord om saken, och sina löften bör man hålla', sade hon. 'Men om jag kan hjälpa till att avvända en så hemsk
