intressant samtal med honom. Till yrket är han taskspelare och ger om kvällarna små förevisningar på krogar och marketenterier. I en låda bär han med sig ett djur; för vilket hans värdinna tycks leva i ständig fruktan; karlen har det till hjälp i vissa av sina 'konster'. Detta fick jag veta av värdinnan, som också sade mig, att hon ej begrep, hur den stackars krymplingen kunde leva — hans lemmar voro så snedvridna och hans kropp så illa tilltygad. Emellanåt talade han på främmande tungomål, tillade hon, och de sista två nätterna hade hon hört honom snyfta och jämra sig. Vad pengar anginge, så vore allt i sin ordning; bland de kontanter, han som säkerhet deponerat hos henne, fanns likväl ett mynt, liknande en falsk florin. Hon visade det för mig, Watson; det var en indisk silverrupee.
»Och nu ser du, min käre vän, hur sakerna stå, och varför jag behöver din hjälp. Det ligger ju i öppen dag, att den här karlen, sedan han väl skilts från de båda damerna, följde dem på avstånd; att han blev vittne till tvisten mellan man och hustru, att han rusade in genom de öppna glasdörrarna och att djuret, som han hade med sig i lådan, kom löst. Allt detta är fullkomligt säkert. Men han är den enda människa i världen, som kan säga oss precis vad som tilldrog sig i det där rummet.»
»Och nu ämnar du fråga honom om det?»
»Naturligtvis — men i ett vittnes närvaro.»
»Och detta vittne är jag?»
»Ja — om du inte har något särskilt däremot. I händelse karlen kan reda upp saken, så mycket bättre; om ej, måste vi skaffa oss en arresteringsorder.»
»Men hur vet du, att han är kvar, när vi komma dit?»
»Jag har tagit mina försiktighetsmått — var du säker på det! En av mina Baker Street-pojkar står på utkik och släpper honom inte ur sikte, vart han än beger sig. Vi ska' nog finna honom hemma i morgon, Watson. Och nu känner jag mig själv som en riktig brottsling, därför att jag hållit dig vaken så länge.»
Dagen därpå vid middagstiden befunno vi oss på den plats, där tragedien utspelats, och begåvo oss genast till Hudson Street. I trots av Holmes' stora förmåga att dölja sina känslor kunde jag märka, att han var mer än vanligt upprörd; vad mig själv angår, så formligen darrade jag av den halvt sportaktiga, halvt intellektuella sinnesrörelse, som alltid bemäktigar sig mig, när jag deltar i min väns »expeditioner».
»Här ha vi vår gata», sade han, i det han vek in på en kort tvärgränd, vars båda sidor kantades av små låga tvåvåningshus. »Aha! Där kommer Simpson för att rapportera!»
»Han är inne, mr Holmes!» utropade en liten gatpojke, som kom springande fram till oss.
»Det är bra, Simpson!» sade Holmes och klappade honom på huvudet. »Skynda på, Watson! Det här huset är det!»
Han skickade in sitt kort och lät säga, att han kommit i och för viktiga affärer, och ett ögonblick senare stodo vi ansikte mot ansikte med den man, vi önskade träffa. Trots det vackra, varma vädret satt denne framför en klart flammande brasa; det lilla rummet var hett som en bakugn. Krymplingen satt hopkrupen i sin stol på ett sätt, som lät hans vanskaplighet tydligt framträda; men det ansikte han vände mot oss hade säkerligen en gång utmärkt sig för ovanlig skönhet. Nu var det tärt och brynt av sol och vind. Han kastade en hastig, misstänksam blick på oss och pekade utan att tala eller ens hälsa på ett par stolar.
»Jag har ju äran tala med mr Henry Wood från Indien? sade Holmes ytterst artigt. »Jag har kommit
