mig rådligare att låta allt vara som det var och gå min väg; saken kunde ta en obehaglig vändning för mig, och i vilket fall som helst skulle min hemlighet komma i dagen, om jag bleve arresterad. I brådskan stoppade jag nyckeln i fickan, och min käpp tappade jag, när jag skulle ta fatt Teddy, som sprungit upp i gardinen. Sedan jag lyckats få honom in i hans låda, ur vilken han smugit sig, gav jag mig av, så snabbt benen ville bära mig.»
»Vem är Teddy?» frågade Holmes.
Mannen lutade sig fram och drog upp framsidan på ett slags bur, som stod i hörnet ej långt från honom. Ögonblickligen kom ur densamma framsmygande en vacker, rödbrun liten varelse, långsträckt och smidig, med ben som en vesslas, lång, spetsig nos och ett par de klaraste röda ögon, jag någonsin sett ett djur äga.
»Det är en mongoose!» utbrast jag.
»Ja, så kallas de av somligt folk; andra ge dem namnet faraokatt», svarade mannen. »'Råttfångare' kallar jag dem, och Teddy är förunderligt kvick, när det gäller kobror. Jag har en sådan, på vilken jag dragit ut gifttänderna, och Teddy fångar den varenda kväll till åskådarnas förnöjelse. Är det något mer ni vill veta?»
»Vi ska' kanske bli tvungna att komma igen, i fall mrs Barclay skulle råka i allvarsamma svårigheter.»
»I den händelsen skall jag naturligtvis ge mig tillkänna.»
»Men i motsatt fall tjänar det ju ingenting till att riva upp den här gamla skandalen och svärta en död mans minne, även om han handlat aldrig så uselt och lågsinnat. Ni har den tillfredsställelsen att veta, att hans samvete under trettio år ej lämnade honom någon ro. Aha — där går major Murphy! God middag, Wood! Jag måste ha reda på, om något hänt sedan i går kväll.»
Vi hunno upp majoren, innan han svängt om hörnet.
»Å, Holmes», sade han, »ni har väl hört, att allt det här bråket var alldeles onödigt?»
»Hur så?»
»Likbesiktningen har just nyss ägt rum; läkareintyget ställer utom allt tvivel, att döden orsakats av ett slaganfall. Ni ser, att affären i grund och botten var ofantligt enkel.»
»Ja visst — alldeles ovanligt banal!» medgav Holmes leende. »Kom nu, Watson, jag tror inte vi behövas längre här i Aldershot!
»Säg mig en sak», bad jag, när vi gingo ner till stationen, »om överstens namn var James, och den andre hette Henry, vad betydde då allt det här pratet om Da-vid?»
»Det enda ordet, min käre Watson, borde ha sagt mig allt — och det hade gjort det, om jag varit den beundransvärde logiker, du roar dig med att framställa. Tydligen var det en förebråelse.»
»En förebråelse?»
»Ja — kung David vek ju emellanåt av från rätta vägen, och en gång i samma riktning som sergeant James Barclay. Du minns väl den lilla affären med Uria och Bathseba? Mina kunskaper i Bibeln äro inte så särdeles grundliga, men jag tror du skall finna historien upptecknad i första eller andra Samuels Bok.»
