det på ett mycket dramatiskt sätt. Klockan halv åtta följande morgon vaknade jag och fann min vän stående vid min säng.
»Det står en kupé här nedanför och väntar på oss, Watson», sade han.
»Vad har hänt då?»
»Det är den här Brook Street-affären.»
»Några färska nyheter?»
»Ja — tragiska, men ovissa», sade han och drog upp persiennen. »Se på det här — ett blad ur en anteckningsbok, på vilken med blyerts står ett par i största hast nedskrivna ord: 'För Guds skull kom genast! P. T.' Vår vän doktorn var nog riktigt i knipan, när han skrev det här. Så skynda dig, min vän; det är tydligen bråttom.»
Inom en kvart eller litet mer voro vi än en gång i den unge läkarens bostad. Han kom oss till mötes, blek och upprörd.
»Å, ett sådant elände!» utbrast han och höll händerna mot tinningarna.
»Vad har hänt?»
»Blessington har begått självmord.»
Holmes lät höra en fin vissling.
»Ja, han har hängt sig i natt.»
Vi hade stigit in i förstugan, och doktorn visade oss vägen till sitt väntrum.
»Jag vet knappt, vad jag tar mig till», sade han helt förtvivlad. »Polisen är redan däruppe. Jag känner mig förfärligt uppskakad.»
»När fick ni reda på händelsen?»
»Han brukade var morgon få en kopp te på sängen. När städerskan kom in i morse vid sjutiden, fann hon den stackars karlen hängande mitt i rummet. Han hade slagit repet om den krok i taket, på vilken den tunga lampan eljes hänger, och hoppat ner från samma skrin. som han i går visade er.»
Holmes stod några ögonblick försjunken i djupa tankar.
»Om ni tillåter», sade han slutligen, »skulle jag vilja gå upp och se mig litet omkring i rummet.»
Åtföljda av doktorn begåvo vi oss båda två upp i andra våningen. Det var en hemsk syn, som mötte våra blickar, när vi trädde in genom sängkammardörren. Jag har redan en gång nämnt, att den stackars Blessington var ovanligt fet och pussig. Där han nu dinglade i kroken med de bleka, slappa dragen förvridna och uppsvällda, var han nästan oigenkännlig. Halsen var onaturligt lång och liknade en nyss plockad kycklings; den kom kroppen att synas än tjockare och klumpigare. Den döde var klädd endast i sin nattskjorta och hans stora, fula fötter med sina svullna vrister stucko ut långt nedanför densamma. Bredvid liket stod en ståtlig, prydlig polisinspektör och skrev ivrigt i sin anteckningsbok.
»Å, mr Holmes», sade han, när han fick se min vän. »Jag är högst förtjust över, att ni kommit hit.»
»God morgon, Lanner», svarade Holmes. »Ni anser mig väl inte för ett näsvist påhäng, hoppas jag? Har ni reda på de händelser, som slutade med den här katastrofen?»
»Ja, jag har hört talas om dem.»
»Och vad är er åsikt?»
»Så vitt jag kan förstå, har karlen blivit vansinnig av fruktan. I sängen har han ju legat — det kan vem som helst tydligt se. Det är omkring klockan fem på morgonen, som de flesta självmord bli begångna, och det var nog också vid den tiden han hängde sig. Affären tycks ha varit väl förberedd.»
