uttrycket i hans ansikte kunde jag emellertid se, att han lyckats i sitt förehavande.
»Vad nytt, inspektör Lanner?»
»Vi ha fått tag på pojken.»
»Utmärkt. Och jag har knipit karlarna.»
»Ha de blivit arresterade?» utbrusto vi alla tre på en gång.
»Inte än, men jag har fått reda på, vilka de äro. Denne s. k. Blessington var, som jag mycket riktigt förmodade, ingalunda okänd av höga vederbörande — hans mördare äro heller inga främlingar för polisen. De heta Biddle, Hayward och Moffat.»
»Hur!» utbrast inspektören. »De, som plundrade Worthingdon-banken?»
»Precis desamma», sade Holmes.
»Då måste Blessington ha varit Sutton?»
»Det stämmer», svarade Holmes.
»Ja, då är ju saken så klar som kristall», sade inspektören.
Men Trevelyan och jag betraktade undrande varandra.
»Ni kommer säkert ihåg den stora inbrottsstölden i Worthingdon-banken?» sade Holmes. »Det var fem djärva brottslingar, som utförde den, dessa fyra och en femte vid namn Cartwright. Tobin, portvakten, mördades, och tjuvarna lyckades komma undan med sjutusen pund. Detta hände år 1875. Alla fem blevo arresterade, men bevisen mot dem voro ej fullgiltiga. Denne Blessington eller Sutton, den värste av hela sällskapet, uppträdde då som angivare mot sina kamrater. På hans vittnesmål blev Cartwright hängd, och de andra tre dömdes till femton års straffarbete vardera. När de häromdagen blevo frigivna, några år innan de tjänat ut sitt straff, företogo de sig, som ni sett, att leta reda på förrädaren och på honom hämnas kamratens död. Två gånger försökte de komma åt honom, men misslyckades; den tredje gången nådde de sitt mål. Är det något mer, ni önskar få förklaring på, doktor Trevelyan?»
»Jag tycker, ni givit oss en alldeles ovanligt klar och redig framställning av saken», svarade doktorn. »Den dag, Blessington var så uppskakad, hade han med all sannolikhet i tidningarna läst, att hans gamla kamrater blivit frigivna.»
»Naturligtvis. Allt hans prat om inbrott var bara för att slå blå dunster i ögonen på. er.»
»Men varför sade han ej er sanningen?»
»Å jo, ser ni, han kände nog sina forna medbröders hämndgiriga sinnelag och försökte i det längsta hålla sin identitet hemlig för alla. De gärningar, han begått, talade ej till hans fördel — han ville helst slippa uppenbara dem. Emellertid stod han ju, hur brottslig och usel han än var, under engelska lagens skydd, och jag hoppas, inspektör Lanner, att ni, då denna sköld ej visat sig stark nog, skall se till, att rättvisans svärd blir begagnat.»
Berättelsen om de egendomliga omständigheter, som ha avseende på doktorn vid Brook Street och hans patienter, är nu slut. Trots alla bemödanden har polisen ej lyckats upptäcka de tre mördarna. Man antar i Scotland Yard att de voro bland passagerarna på den olyckliga ångaren Norah Creina, som för några år sedan förliste med man och allt på portugisiska kusten, några mil norr om Oporto. Rättegången mot betjäntpojken nedlades av brist på bevis, och ej förrän nu har en fullständig redogörelse för »Brook Street-hemligheten», som den kallades, varit synlig i tryck.
