DEN GREKISKA TOLKEN
Under hela min långa och intima bekantskap med mr Sherlock Holmes hade jag aldrig hört honom tala om sin familj och ytterst sällan om sitt förflutna liv. Denna tystlåtenhet hade ökat det nästan övernaturliga inflytande han utövade på mig, och slutligen hade jag kommit att betrakta honom som ett slags enastående fenomen, en från alla andra avskild varelse, en hjärna utan hjärta, i fullkomlig saknad av förståelse och sympati för sina medmänniskor, men begåvad med en alldeles utomordentlig intelligens. Den ringa böjelse han hyste för kvinnan och hans motvilja mot att knyta nya vänskapsband voro typiska för hans kalla, inbundna karaktär; så var även hans obenägenhet för varje häntydan på sina familjeförhållanden. Jag hade kommit till den övertygelsen, att han både var fader- och moderlös och i saknad av alla anhöriga, då han en dag till min stora förvåning började tala med mig om sin bror.
Vi hade just slutat dricka te en sommarkväll, och vår konversation, som på ett spasmodiskt, likgiltigt sätt rört sig om allt mellan himmel och jord, hade småningom från golfklubbar och orsaken till förändringen i ekliptikans lutning kommit in på atavism och ärftliga anlag. Frågan rörde sig om i hur hög grad en individs särskilda begåvning bör anses vara arv från hans förfäder och hur mycket som bör tillskrivas hans tidigaste uppfostran.
»Vad dig själv angår», sade jag, »så har jag av vad du sagt trott mig förstå, att din ovanliga observationsförmåga och din sällsynta lätthet att draga slutsatser vore frukten av din egen systematiska träning.»
»I viss mån, ja», svarade han tankfullt. »Mina förfäder voro hederliga lantjunkare och egendomsherrar, de där tyckas ha fört samma slags levnadssätt som alla andra inom deras klass. Men icke dess mindre finnas de anlag, du omnämnde, i mitt blod och äro troligen ett arv från min mormor, som var den franske artisten Vernets syster. Konstnärsblodet tar sig ofta utbrott på de sällsammaste sätt.»
»Men hur vet du, att du ärft dessa anlag?»
»Emedan min bror Mycroft äger dem i ännu högre grad än jag.»
Detta var då nyheter, så det förslog! Om det i England fanns ännu en man med sådan egendomlig, enastående begåvning, hur kom det sig, att varken polisen eller den stora allmänheten hört talas om honom? Jag framkastade genast den frågan med en vink om att det troligen var av blygsamhet, som min vän skattade sin bror högre än sig själv. Holmes skrattade åt min antydan.
»Min käre Watson», sade han, »jag hör ej till dem, som anse blygsamhet för en dygd. En logiker bör se saker och ting i deras rätta ljus, och när man undervärderar sig själv, avviker man lika mycket från sanningen, som när man för högt uppskattar sin egen förmåga. När jag säger, att Mycrofts begåvning vida överstiger min, så kan du därför vara fullt säker på, att vad jag säger är bokstavligen sant.»
»Är din bror yngre än du?»
»Han är sju år äldre.»
