»'Ni har er själv att tacka för ert öde. Hur länge har ni varit här?'
»'Må så vara. Tre veckor.'
»'Egendomen kommer aldrig att bli er. Vad är det som felas er?'
»'Den skall med all säkerhet icke falla i händerna på skurkar och ogärningsmän. Jag får ingen mat.'
»'Ni skall bli fri, om ni vill underteckna. Var ligger det här huset?'
»'Jag kommer aldrig att underteckna. Det vet jag inte.'
»'Ni gör henne ingen tjänst med ert nekande. Vad heter ni?'
»'Låt mig höra henne själv säga det. Kratides.'
»'Ni skall få träffa henne, om ni vill underteckna. Varifrån är ni?'
»'Då får jag aldrig återse henne. Från Athén.'
»Fem minuter till, mr Holmes, och jag skulle mitt för näsan på våra plågoandar ha lyckats få reda på hela historien. Men plötsligt öppnades dörren, och en kvinna steg in i rummet. Jag kunde i dunklet endast helt otydligt skönja henne; allt, vad jag uppfattade av henne var, att hon var lång och ståtlig med svart hår och klädd i en fladdrande, vit dräkt.
»'Harold', sade hon på bruten engelska, 'jag kunde inte stanna där längre. Det är så ödsligt och ledsamt däruppe med ingen annan — o, min Gud, det är Paul!'
»De sista orden uttalades på grekiska, och i samma ögonblick slet främlingen med en konvulsivisk rörelse häftplåstret från sina läppar, ropade 'Sophy ! Sophy !' och slöt kvinnan i sina armar. Deras ömsesidiga glädje över återseendet blev dock ej långvarig: den yngre mannen tog fatt i kvinnan och sköt henne före sig ut ur rummet, under det den äldre drog sitt utmärglade offer med sig genom den andra dörren. Ett ögonblick befann jag mig alldeles ensam och reste mig upp från min plats, i tanke att möjligen på något sätt komma under fund med till vad slags hus jag blivit förd. Lyckligsvis hade jag ej gjort något försök och väl var det; när jag såg mig omkring, märkte jag, att den äldre mannen stod i dörröppningen med blicken fäst på mig.
»'Det är bra, mr Melas', sade han. 'Ni ser, att vi invigt er i vårt förtroende — saken är en familjeangelägenhet. Vi skulle ej ha besvärat er, om det ej varit så, att en av våra vänner, som talar grekiska och som börjat underhandlingarna, varit tvungen att återvända till sitt hemland. Vi måste nödvändigt ha någon i hans ställe och fingo lyckligtvis höra talas om er stora språkskicklighet.'
»Jag bugade mig.
»'Här har ni fem sovereigns', sade han och närmade sig mig, 'jag hoppas, att ni är nöjd med den betalningen. Men kom ihåg', tillade han och knackade mig lätt med fingerspetsarna på bröstet, 'kom ihåg, att om ni för en enda mänsklig varelse — en enda mänsklig varelse, vem det än vara må — talar om vad ni i kväll sett, så må Gud allsmäktig se i nåd till er syndiga själ!'
»Jag kan ej beskriva för er den avsky och fasa, som denne lille fule, obetydlige man ingav mig. Skenet från gaslågan föll nu klart på honom, och jag kunde tydligt urskilja de spetsiga anletsdragen, den askgrå hyn, det tunna, illa vårdade skägget. Han hade för vana att skjuta fram ansiktet, när han talade; läpparna och ögonlocken darrade oupphörligt — det såg ut, som om han varit behäftad med danssjuka. Det egendomliga, ständigt återkommande skrattet tydde ock på tillvaron av någon nervsjukdom. Men den fasa och motvilja, han inspirerade, orsakades av hans ögon,
